Det känns som en evighet sedan jag fick den här skivan och det är det nästan. Men när jag hör första takterna av ”In The Stone” försvinner tiden och det känns som första gången jag hör den. Eller rättare sagt – som när jag hade lyssnat några gånger och blivit kär, vilket i och för sig gick ganska fort.

Några sekunder efter att pickupen har landat känner jag att jag står och dansar. Sen sätter jag igång att sjunga med och det går väl ganska okej när Maurice White leder allsången. Mer komiskt blir det när falsettkungen Philip Bailey närmar sig höga c. Men jag gör det i alla fall, för jag kan inte låta bli även fast jag är alt. Och när det inte är någon sång alls sjunger jag med i blåset eller kompet. Varenda ton är värd att härma, är mitt EWF-motto.

Som funkband är Earth, Wind & Fire lite för perfekt putsade, men de är alldeles för grooviga för att sorteras bland champagnediscon intill Chic. De afrikanska influenserna och det vansinnigt orkestrerade svänget gör det omöjligt att förutse musiken. När som helst kan en kort sekvens med ett ohyvlat instrument från Afrika spräcka den färgglada emaljen.

Den här skivan, precis som det mesta Earth, Wind & Fire har gjort, består till stor del av galet gladlynt funkdiscomusik med tonvikt på blås, rytm och sång i stämmor. En annan del är de allra finaste av ballader.

Det är snyggt, smäckert och välarrangerat – ibland lite pretentiöst. Bandet innehöll vid skivans tillblivelse tolv personer, varav tre var den egna blåssektionen. Men för säkerhets skull lånade dom in 17 blåsare till. Och ett otal andra musikanter och arrangörer.

Nu ska jag ta det i ordning:

”In The Stone” börjar som Lorry. Alltså Lorrys signaturmelodi, om nu någon kommer ihåg. En lycklig fanfar som sätter tonen och drar igång discopartajet. Upptempo är ordet. Dansa.
”Can't Let Go” fortsätter i samma klappa-taktenmanér. Oerhört gungigt.

”After The Love Is Gone”. Sorgligt, vackert, bedårande och fruktansvärt bra. Jag blir förvånad över hur mycket jag känner efter alla dessa lyssningar. Saxsolot som avslutar är en bro som går över i sista låten på a-sidan:

”Let Your Feelings Show”, en funkchock för att det inte ska mjäka till sig alltför mycket.
Halvtidsresultat: En perfekt LP-sida.

Kort vila och sidbyte.

”Boogie Wonderland”, en känd låt som jag väljer bort att beskriva. Visst var det den jag fastnade för för länge sedan, men nu hör jag mest mina minnen från discon som hade rökruta utanför. Sönderspelad, med andra ord.

”Star”. Philip Bailey dominerar i de höga oktaverna. Mjukt tamburinsväng och melodiöst, på gränsen till barnsligt. Men jag avgudar det.

”Wait” är skivans enda riktigt svaga låt. De få minuter mina tankar vandrar iväg.

”Rock That!” är en pompös, instrumental funkrocklåt med egentligen alldeles för många instrument och för högt tempo för att det ska låta bra. Den tidstypiska hårdrocksgitarren känns lätt daterad. Superstrukturerad kakofoni. Men jag gillar den också.

”You And I” är avslutningsvis en högklassig ballad.

Skivans sammanlagda beståndsdelar är kanske egentligen inte värd högsta betyg, men jag älskar Earth, Wind & Fires blandning av disciplinerat funksväng, afrikansk minimalism och überkitschig glamourdisco så högt och djupt att det inte finns något att välja på. Det är inte deras bästa alster, men det jag känner starkast för.