[...]

[...]

Mitt femte år på Hultsfred. Det första året sa jag ”jag är för gammal för sånt här” och "det är bara kissmusik på den här festivalen". Ända sedan dess har jag ett svårt fall av hatkärlek till festivallivet. Detta år hade jag bestämt mig för att strunta i det, Rockparty bokar för lite av min […][...]

Jag såg Stevie Wonder på Stockholm Stadion i går, den 17:e juli 2004. Mitt livs historia mötte mitt nuvarande jag. Där stod jag under dom första låtarna och svalde gråten, kämpade för att inte bryta ihop och hulka. Inte så mycket för att det skulle vara genant som att jag skulle missa några toner och […][...]

Torsdagen förlöpte mycket väl. Vårt gigantiska tält och de självuppblåsande liggunderlagen lade grunden till en skön och soft förstafestivaldag. Gjorde den sedvanliga shoppingrundan och hittade till slut tre asvackra armband av glaspärlor. Mäktigt, kände mig direkt snyggast på festivalen. Såg några Phoenixlåtar och det var väl okej. Men det är för trist att bara se […][...]

”Under Construction Part II” är alltså till sitt namn uppföljaren till Missy Elliots förra skiva ”Under Construction”. Saker folk gör när dom är ett team antagligen, men förutom den gemensamma låten ”Cop That Shit!” finns inte många kopplingar. Missy vinner med hästlängder över sin vapendragare, som verkar ha lite svårare att födas på nytt. Förutom […][...]

Skvallret om Mark Ronson är nästan tillräckligt roligt att skriva om. Han är britt från början, flyttade när han var åtta år med sin mamma till New York och styvfadern Mick Jones från Foreigner. Mark är därför uppväxt vid Central Park West i ett femvåningshus som finansierades av intäkterna från dängan ”I Want to Know […][...]

Det första jag hörde om det här bandet var redaktör Hambergs korta beskrivning i listan över nya skivor som kommit till redaktionen. I den enda meningen stod ”uppskrivet i England”, ”tidiga Queen”, ”AC/DC” och ”Rainbow”. När jag så började lyssna på skivan tänkte jag: ”Aaach – tidiga Queen fast utan deras talang”, ”yuck – AC/DC-riff […][...]

Pharrell Williams och Chad Hugo har förmodligen ett bra yrkesliv. Ett välförtjänt gott rykte har gjort att dom kan välja och vraka mellan uppdragen. Men när man har en uppdragsgivare måste man ändå följa beställarens order i viss mån och då måste det vara skönt att för en gångs skull sätta sitt eget namn på […][...]

För två år sedan hade Blu Cantrell en hit med låten ”Hit 'Em Up Style (Oops!)”. Jag slöhörde den på radion emellanåt och skapade mig en inre bild av sångerskan som beskrev hämnden på sin otrogne karl. Flätor med pärlor i, fräck och stark, rätt gammal i gamet. Ingen liten söt flicka precis, utan en […][...]