Jag såg Stevie Wonder på Stockholm Stadion i går, den 17:e juli 2004. Mitt livs historia mötte mitt nuvarande jag. Där stod jag under dom första låtarna och svalde gråten, kämpade för att inte bryta ihop och hulka. Inte så mycket för att det skulle vara genant som att jag skulle missa några toner och sabba intrycken. Min guru satt där några meter bort, livs levande och precis exakt på pricken så bra som jag hade hoppats. Mästaren.

”Do you wanna hear ”I just called” or ”Do I do”?”
”BÅÅDA TVÅÅÅÅÅÅ!!!”
”Sorry, I don't understand swedish.”

Låtlistan lämnade inget att önska, vi pratade om det i lyckobubblet efter konserten och ingen av oss saknade någon speciell låt. (Däremot var vi överens om att han hade kunnat fimpa ett par av dom nyare, lite mer tillplattade alstren.) Bandet hade tack och lov tagit fasta på att det var en jazzfestival och levererade inte bara de trallvänligaste hitsen, utan körde gamla sköna ”Misty” med Stevie på själasörjande munspel och lite senare, direkt efter ”Don't you worry 'bout a thing” (sinnessjukt bra), ett latinjazzjam tillägnat Stevies pappa. Prompta solon och en fungerande jazzpublik som hade vett att hylla instrumentalisterna.

”Hur kan man dutta lite med fingrarna på en sångmick och få det att svänga så där?”
”Vet inte! Han är fantastisk!!!”

Mellan låtarna pratade Stevie som vanligt om fred, kärlek & förståelse, men också om sorgen efter Syreeta som han tillägnat hela turnén. Fast mest garvade han och drev med den högljutt förälskade publiken. Och mitt i något tossigt snack som inte verkade leda någonstans (och i någon annans tappning hade slutat med att publiken tittade i backen av sekundärskam) bankade han ner ett ackord och så var vi mitt uppe i hans fantastiska musik igen. Där han antagligen är för jämnan.

”Kolla på läktarna, alla står upp och dansar där också!”
”Haahaaa!”

Svintajt band. Toppenfenomenale basisten Nathan Watts är bara för cool. Står där med jättemagen i avslappnat bakåtlut och virkar fram de mest komplicerade basmattor. Jädrar anamma. Och kören! I avskedsnumret fick de stiga fram en i taget; Bridgette, Panzie, Kimberly och Keith, sångfantomer allihop. (Men ändå inte på Stevies nivå, för hans röst är övernaturlig.) Vi fick vara med och sjunga allsång också, det känns bra. Att faktiskt kunna säga att man har sjungit tillsammans med Stevie en gång.

”We love you Steevieee!”
”I love you back, hehe!”

Tårarna steg med jämna mellanrum under konserten, av skäl som har med nostalgi, ackumulerad förväntan och toner som träffar gråtcentrum i kroppen att göra. Men det var först när jag betraktade min 11-åriga Stevie-fantast till son som dansade lycklig till ”I wish” som jag knappt fick luft. Jag har gjort någonting rätt om han älskar Stevie som jag gör, tänkte jag och tog mig för mitt värkande modershjärta. Lycka. Musik. Ljummen sommarkväll. Gemenskap. Stevie Wonder. Just give the world love.