”Under Construction Part II” är alltså till sitt namn uppföljaren till Missy Elliots förra skiva ”Under Construction”. Saker folk gör när dom är ett team antagligen, men förutom den gemensamma låten ”Cop That Shit!” finns inte många kopplingar. Missy vinner med hästlängder över sin vapendragare, som verkar ha lite svårare att födas på nytt.

Förutom ovan nämnda låt är det egentligen bara ”Shenanigans” med Bubba Sparks, ”That Shit Ain't Gonna Work” och ”Can We Do It Again?” som gnistrar och bubblar på hederligt Timbalandvis. Alltför många låtar saknar driv och de fantasifulla element man har ofta blivit bortskämd med i Timbalands produktioner.

”N 2 Da Music” med Brandy innehåller en släpig variant av Quincy Jones blixtrande groovekalas till Michael Jacksons ”Off The Wall” och är i stunder väldigt skön. Men det blir för samma lika rätt snabbt. Ett stadigt beat och en vacker idé räcker inte. Inte för mig i alla fall.

Timbaland och Magoo har dragit ner tempot och verkar ha stängt av större delen av maskinparken på den här inspelningen. Under uppbyggnad var det, ja. Musiken är till stora delar nakna stålkonstruktioner med rytmerna, de många och funkiga rytmerna, i centrum. Till den milda grad att slagverk stundtals är de enda instrumenten vid sidan av rösterna.

Musiken är i samma anda smått entonig, under långa partier med en enda envis grundton som enda melodiskt inslag. Förkärleken till folk- och världsmusik, som var tydlig på förra skivan, finns kvar. Men inte lika mycket som kontrast och i nyfiken utveckling, utan mer i form av långsamma loopar av udda harmonier och instrument.

Å andra sidan dyker några förvånansvärt blaskiga och sentimentala låtar upp som motpol till det naturistiska och enkla. ”Hold On” med Wyclef Jean är gräslig. Inte ens saknaden de känner för Aaliyah berättigar en så dålig låt.

Mitt problem med hiphopen blir tydligt när jag hör den här skivan. Det entoniga, den korta snutten som bildar en bakgrundsslinga, framrappade ord i ett oändligt likgiltigt tonfall. Jag kräver att det händer saker när jag lyssnar på musik, det kryper i mig när samma sak upprepas i all evinnerlighet.

Den känslan brukar inte oftast tillhandahållas av Timbaland, därför känner jag mig lite besviken. Men han har ändå svårt att göra helt skittråkiga saker. Det svänger duktigt emellanåt och halva skivan är väl godkänd.