Det här känns lite farligt. Jag inser att jag inte är karl, inte ens kvinna, för den hatt jag nu tar på mig. Jag inser att jag tar mig vatten över huvudet. Jay-Jay Johanson har släppt sex skivor. Jag har lyssnat på en. Jay-Jay Johanson har en trogen fanskara i både Frankrike och Sverige. Jag […][...]

Soundtrack är, för mig, komplicerade historier. Det finns så mycket att beakta, så många dimensioner. Dels ska man ta ställning till om man gillar musiken, alltså verkligen gillar den, eller bara gillar den för att man gillade filmen. Dels är det alltid minst en låt som skaver, som inte passar in och som gör att […][...]

Någon som kommer ihåg skämtet om Ingen och Dum? Ingen trillar i vattnet och Dum ringer 90 000, skriker i luren ”skynda er att komma, Ingen har trillat i vattnet” varpå personen i luren frågar ”Va? Är du dum eller?” och Dum svarar ”ja”. Sånt gillade jag när jag var liten och kanske är det […][...]

Det började för ganska länge sedan. På väg till New York hade jag i början av året kontakt med ett av mina favoritbolag: engelska Moshi Moshi Records. Med releaser som Au Revoir Simone, Architecture In Helsinki, Hot Chip och Tilly And The Wall i kappsäcken har Moshi Moshi gång på gång visat sig förtjänta av […][...]

Ibland tror jag att det hörde ungdomen till. Tonårens känslosvallningar liksom. Som gjorde det möjligt att knockas lyckligt fallande, darrande omtöcknad vid den allra första lyssningen av en skiva. Som gjorde att man bara visste. Visste att skivan skulle bli stor, skulle flytta in där allra närmast hjärtat; bli ett soundtrack till den kommande perioden […][...]

Jag skulle kunna skriva att jag minns det som igår, men det gör jag inte. Jag minns inte hur jag hamnade där, än mindre vad vi sade, jag vet bara att det hänt. Jag gick i ettan på gymnasiet och i trean gick Liv-Marit Bergman. Punkaren som sjöng i Candysuck, och som jag av en […][...]

När det gäller att hitta ny, ännu inte etablerad, svensk indiemusik har jag till min egen förvåning allt oftare under den senaste tiden tagit hjälp av en amerikansk, medelålders man som aldrig varit i Sverige. Craig Bonnell är mannen bakom bloggen Swedesplease, en blogg som uteslutande handlar om, ja just det, svensk pop. Flera gånger […][...]

”Dial 0″ inleds med en hypnotisk, monoton stämma som berättar hur reklam fungerar. Hur man, om man lyssnar på ett budskap tillräckligt många gånger, till slut tror att det är sant. Vidare säger rösten att om man har den här skivan hemma får man gärna spela den så många gånger om dagen man vill. Det […][...]

Det har gått ett tag nu, närmare bestämt fem månader, sedan jag för första gången gick bananas över My Darling YOU! och sättet som ”The Winter Will Take Us All” gav mig vårkänslor och adrenalin så det spritte i hela kroppen och vägen till jobbet kändes obefintlig och ord som förväntningar och längtan kändes allra […][...]

I teorin hade jag köpt The Pipettes långt innan ”We are the Pipettes” kom. Liksom hallå. Phil Spector. The Crystals. The Shirelles. Prickiga, skitsnygga retroklänningar. ”Your Kisses Are Wasted On Me”, för guds skull! Behöver jag ens lyssna på Brigthonbandets debutskiva för att veta att jag älskar den? Eh, ja. Tydligen. För många svenskar dök […][...]