Någon som kommer ihåg skämtet om Ingen och Dum? Ingen trillar i vattnet och Dum ringer 90 000, skriker i luren ”skynda er att komma, Ingen har trillat i vattnet” varpå personen i luren frågar ”Va? Är du dum eller?” och Dum svarar ”ja”. Sånt gillade jag när jag var liten och kanske är det av samma anledning jag idag faktiskt gillar bandnamnet [ingenting]. ”Ingenting duger” hette bandets första och nu är det dags för ”Mycket väsen för ingenting”. Haha. Kul ju. Jag är inte ironisk nu.

Ironiska är inte heller [ingenting]. Finurliga javisst, med ständigt återkommande pärlor i form av träffande textrader som etsar sig fast. Sårbara. Nakna. Ibland ilskna, ibland rastlösa. Men hela tiden väldigt… raka. Enkla melodier, svenska-musikskolan-pop. Nästan som barnvisor på sina ställen. Glada tjolahopp-basgångar, som i ”Suzanne”, obekymrat stulna från Pixies ”Here Comes Your Man” och stämmor som aldrig gör det svårare för sig än absolut nödvändigt. Livsmodiga visor med viss spretighet i hoppen mellan stillhet och frustration.

Att skånska swindieprofilen Alf varit närvarande vid inspelningen av ”Mycket väsen för ingenting” hörs främst i de lite skramligare låtarna, närmare bestämt ”Hollywood Dreams”, den på radion frekvent rullande singeln ”Punkdrömmar” och titelspåret ”Mycket Väsen För Ingenting”. Enligt min mening, och trots att de långt ifrån saknar charm, är dessa spår skivans svagaste. Det är i det mildare anslaget som [ingenting] får mig på fall. ”Precis så jag känner”, ”Lisa sa” och ”På drift” är samtliga viskande ömma popvisor så anspråkslöst rara att jag inte tänker kalla dem annat än små underverk. Den senare innehåller dessutom ett av de finaste textpartierna jag hört på länge: ”jag vet att allt jag bygger upp / kommer rivas ned igen / men innan mitt liv tagit slut / vill jag tro på nåt igen / jag vet att allt jag litar på / kommer göra mig besviken / om igen och igen och igen” .

Och till sist en rad mittemellanlåtar, däribland den lent älskvärda ”Släpp in solen” (som också hittas på EP:n ”Sommardagboken”) och barnsliga ”Suzanne” som handlar om att det är faktiskt är en väsentlig skillnad mellan att hålla någons hand och att gå hand i hand. Om att ibland funkar det ena men inte det andra.

Om det låter som att jag förminskar [ingenting] ber jag om ursäkt. Det är nämligen storslaget, hela [ingenting]s koncept. Få saker imponerar mer än det enkla som träffar rätt, går rakt in i hjärtat. Att med de mindre medlen få det större sagt. Det är inte illa. Det är mycket bättre än ingenting.