Det började för ganska länge sedan. På väg till New York hade jag i början av året kontakt med ett av mina favoritbolag: engelska Moshi Moshi Records. Med releaser som Au Revoir Simone, Architecture In Helsinki, Hot Chip och Tilly And The Wall i kappsäcken har Moshi Moshi gång på gång visat sig förtjänta av mitt förtroende och inför nämnda resa till det stora landet i väst föll det sig slumpmässigt så att även Moshimännen var på väg dit.

De skulle dit för att, fick jag veta, titta på ett band som de skulle försöka signa för engelsk distribution och som absolut inte fick missas. Jag fick tre kvällar på mig, tre spelningar, tre olika New York-klubbar – och lovade att komma till åtminstone någon av dem.

Dagen för resan kom och väl på plats gick – nej sprang – dagarna förbi. Och självklart blev inget som det var tänkt. Inte för mig, som samtliga kvällar sumpade chansen att se de utlovat fantastiska Tapes n Tapes. Inte för Moshi Moshi heller, som av deras hemsida att döma aldrig gick i hamn med sina föresatser att signa. Varför vet jag inte; jag vågade aldrig höra av mig igen. Och Tapes n Tapes föll i tillfällig glömska under en vår av mindblowing skivreleaser på hemmaplan och en sommar så fylld av festivalkonserter att både lever och plånbok höll på att duka under.

Men så kom hösten. Och plötsligt hade de nått Europa, Minneapolispojkarna jag en gång valde bort på andra sidan Atlanten. Med ett album kallat ”The Loon” vars omslag fick mig att misstänka det som idag står bortom tvivel: jag prioriterade fel.

”The Loon” beskrivs enklast som karismatisk, lekfullt självsäker gör-det-själv-indie. Emellanåt skramlig, emellanåt vinglig, emellanåt euforiskt medryckande. Om det inte vore för de ibland stora variationerna låtarna emellan vore den självklara och mest träffande referensen Brooklynbaserade Clap Your Hands Say Yeah som med sin självbetitlade debut placerade sig högst på skivhimlen 2005. Men för att komma åt de ytterligare dimensionerna måste här band som Pavement, Modest Mouse, Built To Spill och Pixies läggas till jämförelsen ovan. Bland svenska gelikar kommer jag närmast att tänka på Tar… Feathers.

”Insistor” är en lika ivrig som omedelbar historia (tänk ”The Skin of My Yellow County Teeth”), tillika skivans första singel. Med den i början återhållna rösten, de otåligt bultande trummorna, gitarrer bångstyrigt längtande till den pulserande, uppslitande, explosionsartade refrängen gör ”Insistor” det direkt omöjligt att inte trampa i takt, dansa, springa, vadsomhelst. Allt utom stillhet. Vi snackar entusiasm så påtaglig att I'm From Barcelona känns som lobotomerade pensionärer – och det är omöjligt att tänka sig annat än svettdrypande t-shirts och stänkande luggar i samband med ett liveframträdande av Tapes n Tapes.

”In Houston” är ett exempel på det där andra. Det lugnare. Lite sorgsnare. Fortfarande anas här en återhållen energi; emellanåt exploderar sångaren, Josh Grier, i utbrott av frustration. Men här finns milda klockspel och viskande rader om avsaknad av sömn och harmoni. ”Manitoba” ekar av desillusionering och romantik. ”Cowbell” är med textrader som ”Leave me now, in solitude and stress, I'd been a better lover with your mother” skivans ilsknaste spår, dock inte helt utan en klädsam glimt i ögat. ”Omaha” är stillsam och vacker, ”Buckle” är nästintill trallvänlig.

Sammanfattningsvis: Tapes n Tapes är lo-fi när den är som allra bäst, och det är med självförebråelse jag tittar tillbaka på kvällarna i januari då jag av ren lättja missade bandet. Det fina i kråksången om Tapes n Tapes är avslutningsvis att Svenska Musikklubben i Stockholm har haft den goda smaken att boka bandet för en spelning på Debaser den 17 november.

Ska vi dit? Duh. Gissa. Vissa misstag gör man bara tre gånger.