Ibland tror jag att det hörde ungdomen till. Tonårens känslosvallningar liksom. Som gjorde det möjligt att knockas lyckligt fallande, darrande omtöcknad vid den allra första lyssningen av en skiva. Som gjorde att man bara visste. Visste att skivan skulle bli stor, skulle flytta in där allra närmast hjärtat; bli ett soundtrack till den kommande perioden i ens liv. Följa med genom lycka och sorg, skratt och tårar under de kommande månaderna, för att sedan aldrig helt släppa taget. Jag minns ”Känn ingen sorg”, minns tågresorna mellan Göteborg och Stockholm, minns blinkande städer i mörka höstlandskap. Jag minns ”Dog Man Star”, minns de avgasdoftande gatorna i London. Jag minns ”When the Pawn”, minns ilskan, frigörelsen, bakåtsparkarna och flytten till den norrländska industristad jag aldrig lärde mig älska. Och idag står jag här. Darrar på underläppen för att det har hänt igen. The Plan, underbara The Plan, vackraste Theodor Jensen slår mig sönder och samman av känslor och jag vet, jag bara vet, att vi ska gå en bra bit tillsammans, jag och ”Walk for Gold”.

Att åldras med värdighet. Somliga gör det, de flesta inte. Theodor Jensen gör det alldeles definitivt. Om nu åldras är ett rättvist uttryck i det här sammanhanget, jag vet inte riktigt. Men det hör inte hit. Vad som är viktigt idag är att Theodor Jensen har lyckats med konststycket att fem år efter den nästintill sönderkramade debuten ”The Plan” – skivan som var en av få som överlevde svallvågorna av jämförelser efter popchocken som året innan, genom Håkan Hellströms sköra stämma, drabbade landet – komma med en skiva som är precis lika bra. Fast ännu bättre. Det är stort, det är värdigt.

The Plan har blivit större och mindre på samma gång. Bandet som i begynnelsen var en kvartett, för att på andra skivan, ”Embrace Me Beauty”, reduceras till duo, är numera ett enmansprojekt. Det är bara Theodor kvar, men Theodor själv är å andra sidan större än någonsin.

Låt oss börja med titelspåret. ”Walk For Gold” är lika intensiv som någonsin ”Mon Amour”, men här med ytterligare en dimension. Bredvid euforin och det rytmiskt bultande: enter eftertanke, återblick, ett slags statement. Ett konstaterande att när allt kommer omkring spelar det ingen roll med framgången, inte pengarna, ingenting; bara sanningen räknas. ärligheten mot dig själv. Mening och mål, allt i samma förpackning. Lägg därtill körer från himlen, Jari Haapalainens magnifika gitarrfingrar och fingertoppskänsla för stämningar, ett envist, hoppfullt, svettdrypande, nyvaket rusande i ett både kargt och ödsligt landskap. Mot sanningen. Och kärleken – låt oss för Guds skull inte glömma kärleken, ty Theodor är en romantiker och det är jag också.

Och sedan fortsätter det på samma sätt. Så nära, så intensiv och ändå eftertänksam är ”Walk for Gold”. Mogen är ett annat ord som dyker upp men som liksom åldras låter för värdsligt för att riktigt beskriva vad ”Walk for Gold” är. Här finns så många rätt. Så många vinnare. Tio sånger, och inte en enda slår fel. Element som handklapp. Dova aah-körer. Höstmelodier. Regnljud. Orglar. Textrader att skriva ned på små lappar som skrynklas i jeansfickan innan de hamnar på väggen bredvid sängen.

Jag är så glad idag. Så glad att Theodor finns och att han en dag för inte så länge sedan slog sitt kloka huvud ihop med Jaris och spelade in skivan som ska bli soundtracket till min närmaste framtid, min höst. Och av det mesta att döma är jag långifrån ensam om denna ynnest. Skivan släpps den 18 oktober och jag råder er, ta sats redan idag. Tag sats inför en guldkantad vandring med Theodor och Jari tryggt hållande dina händer. Det kommer att bli fantastiskt.