Jag möter Juni Järvi med misstänksamhet. En skiva vars pressmaterial nämner referenser jag älskar såsom Magnetic Fields, Jens Lekman, Vapnet, Adam Green och Suburban Kids With Biblical Names, kommer med allra högsta trolighet att göra mig besviken. ”Det är det enda juni Järvi egentligen vill, skriva episka poplåtar” läser jag vidare, och funderar på vad […][...]

När hände det här? När blev jag så blasé att jag missar konsert efter konsert på grund av så enkla förutsättningar som lite öl, lite avstånd, lite slöhet? Har det alltid varit så? Jomenvisst har det väl det. Jag minns när jag missade Thåström. Jag var fortfarande tonåring då, och jag hade peppat ungefär tre […][...]

Så är hon här igen. Merrill ”Peaches” Nisker, trashelektrodrottningen med sexuell frispråkighet och aggressiv provokation som tydligaste kännetecken, släpper sin tredje skiva efter debuten ”Teaches Of Peaches” (2000) och ”Fatherfucker” (2003), och precis som på föregångaren handlar det även denna gång om minimalistiska elektrobeats, åttiotaliga gitarriff à la AC/DC och texter om att, ja, knulla. […][...]

Det blir, som bekant, aldrig riktigt som man tänkt sig. Tanken, då jag igår gick på Accelerators förfest där den brittiska retropoptrion The Research skulle spela, var att underlätta för dagens spelningshets under Accelerator – the big one. På så vis kunde ett av banden strykas från dagens digra lista, och ett av otaliga springpass […][...]

En lustig sak hände då jag första gången lyssnade på ”Begin To Hope”. En dimmig junimorgon, med hörlurarna tryggt på plats och ur dem Regina Spektors ömsom sköra, ömsom lekfullt experimenterande röst, fick jag för mig att jag hade feber. Det var plötsligt så kallt, och strax efter så varmt, kvavt. Jag rös, frös och […][...]

När Emmabodafestivalen i våras släppte delar av sitt program upplevde jag en paradoxal känslomix. Dels bubblande förväntningar, dels utmattning eftersom jag insåg att den sista lediga sommarhelgen – den som skulle användas åt vila, hämta krafter, slappa i solen – härmed var uppbokad. Hur som helst. Lyckan vägde såklart tyngre, och orsaken stavas Tralala. Av […][...]

Lördag betyder sista dagen. Lördag betyder att man nästan är i mål. Lördag betyder att om man ännu inte brutit händer, fått blåmärken, dansat i en gryning eller gråtit till en nostalgikonsert är chanserna ganska små att det händer under lördagen. Lördagen är oftast en dag som sammanfattar de föregående två. Och så var det […][...]

Traditionellt sett är alltid fredagen bäst. Man har stressat ner efter första kvällens hets men vet att morgondagen inte kommer markera slutet på något som skulle kunna vara underbart. Pharrell var grym – faktiskt. Trodde inte jag skulle känna så, men det gjorde jag. Tight show, ett dansande hav, idel leenden, skakande rumpor, solsken i […][...]

Hur gick det till? Viljan fanns ju där. Viljan och planeringen, de röda ringarna i festivalschemat satt där de skulle, pedagogiskt ritade med pilar vid krockarna. Jag skulle ju inleda festivalens första dag med Hey Willpower och Phoenix, dansa till Kalle J och äntligen, äntligen få se mytomspunna Zeigeist. Jag skulle uppleva nostalgi till Cardigans […][...]

Det ligger alltid en viss risk i att yttra sig om en skiva för fort. I alla fall för mig. Risken är att betyget blir fel, att jag låter mig bäras iväg av den första förälskelsen och misstar den för riktig kärlek. Att jag strax efteråt tittar tillbaka på min nia och skamset konstaterar hur […][...]