”Dial 0″ inleds med en hypnotisk, monoton stämma som berättar hur reklam fungerar. Hur man, om man lyssnar på ett budskap tillräckligt många gånger, till slut tror att det är sant. Vidare säger rösten att om man har den här skivan hemma får man gärna spela den så många gånger om dagen man vill. Det kan handla om en gång. Eller tre gånger. Eller fyra. Kanske fem. Mot min vilja är jag omedelbart förförd.

Först lite basics: My Robot Friend kommer från New York och heter egentligen Howard Rigberg. Han är hyllad för sina flippade multimediala liveshower där han, iklädd robotdräkt med en eldsprutande, metallisk penis, framför en slags funkig, experimentell, dansant elektropop/clash/punk. Rykten gör gällande att han faktiskt tror att han är en robot. Han har spelat förband åt Le Tigre och Scissor Sisters och många är de som gjort remixar på hans låtar. (Matmos, Zombie Nation, Modeselektor och Tommie Sunshine för att nämna några.) ”Dial 0″ släpptes i våras, som en uppföljare till ”Hot Action” från 2004.

My Robot Friend tilltalar flera sidor av mig. Mest självklar är den som har svårt att stå stilla på ett dansgolv där Hot Chip, Benny Benassi, Daft Punk eller Tiga spelas. Den som förtjusas över elektropop i upbeattempo, blipblodisco och dansvänliga technohits. Samtidigt finns där en helt annan dimension, som tilltalar en helt annan sida. Sidan som gillar ogenerat pretentiösa, artsy, experimenterande ljudkonstnärer. Sidan som älskar Arthur Russells organiska utsvävningar och Arab Straps djupdykningar i sexualitetens dunklaste skamvrår. Rader som ”Everything you do is a reaction to the way your mother combed her hair”, ”Diarrhoea gonorrea, we smoked in our beds, got crushed by the books we never read” eller ”The pants I'm wearing are mathematical” lämnar mig lika förvirrad som fascinerad och jag vill höra mer.

Det fina med ”Dial 0″ är att den på samma gång är en lättköpt hitkavalkad som omväxlande och nyansrik, med hög kvalitet som en slags röd tråd. Inledande ”23 Minutes In Brussel” är avskalad och franskdoftande. Titelspåret ”Dial 0″ är en bultande, passiv-aggressiv, frustrerad historia om väntan och längtan efter smärtlindring. ”The Cut” låter som en blandning mellan Chicks On Speed och Peaches. ”Swallow” är kittlande vulgär. ”Electric Pants” låter som Tiga i djungelmiljö. ”Dead” är, med sina stråkar, underliga textrader och iskalla stämning, skivans näst bästa spår. ”Rapture” är ett klipp- och klistra-collage och en Blondiecover som inte påminner speciellt mycket om originalet.

Men det allra bästa, det som faktiskt var anledningen att jag för några veckor sedan snöade in på My Robot Friend, är ”One More Try” – den grymt medryckande funkelektrodängan där självaste Antony från The Johnsons iklär sig rollen som discodiva – och gör det med bravur. Bara den är värd varenda krona ”Dial 0″ kostar er som rättrådigt ignorerar dagens oändliga, tillika olagliga, möjligheter att anskaffa sig musik gratis över nätet.

I sin helhet är ”Dial 0″ en skiva som är lätt att älska. Och jag vill gärna ha en robot som vän, idag och imorgon.