När John Legend och hans ”Get Lifted” landade i mitt liv för två år sedan fastnade jag direkt. Kanske inte lika mycket för förstasingeln ”Used To Love U” som för euforiska ”She Don't Have To Know” eller den vidunderligt vackra skildringen av vardagsromans i ”Ordinary People”. Med sin perfekta avvägning mellan kropp och själ, skit […][...]

Soul, pop eller svenskt. Ibland är det svårt med kategoriseringar och ibland är det inte väsentligt. Som nu. Det hörs att Charlie Persson inspirerats av 60-talets soulhjältar men samtidigt har andra män med gitarr i bakhuvudet. Stundtals bjuder till och med hans manstarka band Kollektivet på stompig ska-pop. Det är dock Charlie Persson själv, hans […][...]

Ännu en av historiens bortglömda röster har åter fått se dagens ljus. 1964 blev Spencer Wiggins en del av Memphis-baserade Goldwax Records, och stannade där fram till att skivbolaget upplöstes fem år senare. Under de efterföljande åren spelade han in material för andra Memphis-bolag, innan han 1976 nystartade som gospelsångare i Miami. Det senaste han […][...]

Justin Timberlake och allas vår Timbaland försöker med FutureSex/LoveSounds fortsätta där 2002 års Justified slutade. Någonstans vid Cry Me a River gick Justin Timberlake från pojkbandpojke till funkpopman både musikaliskt och i kritiska kritikers ögon. Med detta nyvunna anseende som något förmer än Mickey Mouse Club-kid och N'Sync-fager följer också en vuxnare framtoning. Till exempel […][...]

Veronica Maggios ambition är, enligt egen utsago, att göra cool musik på svenska, ”något som fattats den svenska musikscenen sedan Monica Zetterlunds glansdagar”. Man får säga att hon lyckas. Vi har redan hört singlarna ”Dumpa mig” och ”Nöjd?”, som visat prov på snitsig musik och en ofarligt vän men behaglig röst. Resten av skivan bjuder […][...]

Beyoncé Knowles – drottningen av dubbla budskap och asymmetriskt skurna kläder i metallic-färger – är tillbaka. Denna gång mer vuxen och independent woman än någonsin förr. Från inledande ”Deja Vu” med edsvurne kompanjonen Jay-Z och tio spår framåt bjuder bland andra The Neptunes, Swizz Beatz och Darkchild på förstklassig R&B. Och Beyoncé levererar. Ljuvligt är […][...]

Som en del av den extremt framgångsrika producentduon The Neptunes har Pharrell Williams skapat stor musik åt både sig själv och andra. Med rock-hiphop-någonting-trion N.E.R.D. placerade han sig själv i rampljuset. ”Frontin'” från 2003 är den enda låt som han kan kalla helt sin egen, men så blev den också en succé. Pharrell kan musik. […][...]

Det här är inte särskilt funkigt. Det är inte rått eller sexosande. Det är däremot avspänd men rak soul levererad otroligt snyggt av etiopienfödda Wayna. Från ”Secret Identity”, avskalat stilfull med enbart kontrabas, fingerknäpp och sång, till den på soulskivor obligatoriska frånvarande-pappa-låten ”Mama's Sacrifice”. Där många av Waynas kollegor fallerar genom att bli för bekväma, […][...]

Rubriken, hämtad från James Carrs oöverträffliga ”The Dark End Of The Street”, sammanfattar syftet med den här samlingen låtar väl. Erma, Carolyn och Aretha Franklin var tre musikaliskt begåvade systrar som hade sångambitionerna och pappa prästens gospelkör gemensamt. Bara en av dem blev stjärna, medan de andra två förpassades till skuggorna, som låtskrivare och körsångerskor. […][...]

India Aries tredje skiva kännetecknas liksom de två tidigare av att två-tre låtar är fantastiska och resten mysig utfyllnad. Trevlig sådan, men likväl utfyllnad. Skivan följer också ett annat mönster. Texternas fokus ligger som vanligt på att se det stora i det lilla, att ungdomar borde lära sig ”wisdom” av äldre generationer, att Gud är […][...]