Soul, pop eller svenskt. Ibland är det svårt med kategoriseringar och ibland är det inte väsentligt. Som nu. Det hörs att Charlie Persson inspirerats av 60-talets soulhjältar men samtidigt har andra män med gitarr i bakhuvudet. Stundtals bjuder till och med hans manstarka band Kollektivet på stompig ska-pop. Det är dock Charlie Persson själv, hans slickat rena röst och hans poetiska och berättande texter, som står i centrum. Ny kärlek och bitter skilsmässa. Barn. Vuxenliv. Är det en förolämpning att kalla det vuxenmusik?

Årets vackraste duett måste vara spröda ”Något du bara kan se på television” (vad damen han sjunger med heter förtäljer dock inte skivkonvolutet). Kärlekshistorien ”Mr & Mrs Grey i Monterey” och självmordsballaden ”Tjänsteman” är Håkan Hellström och James Carr förenade i en vacker hybrid. Njutbart och överraskande.

Jag läste någonstans att Charlie Persson kallats för Sveriges bäst bevarade musikhemlighet. Jag är benägen att hålla med. Det låter som en stor dos skaparglädje har fött fram en i sitt slag ganska unik skiva.