Macy Gray har alltid varit ett andrahandsval. En trea av fem möjliga, mest erkänd som halvkul. Hon är skolad i klassiskt piano, men det är Alicia Keys som har patent på att spela flygel med dimmiga ögon i tv. Hon experimenterar med knasiga utstyrslar, men brädades redan på ett tidigt stadium av hippien Erykah Badu. […][...]

The Staple Singers frontfigur ger ut en skiva med rötter i medborgarrättsrörelsen. Hon var där, såg det med egna ögon, vilket hon gärna berättar om. Gliringar åt nutida politisk flathet och orättvisor slinker med av bara farten. Mavis Staples sjunger med det stora perspektivet, men berättelserna är personliga. Med kraftfull och sensuell röst framförs traditionella […][...]

Den amerikanska soulartisten India Arie kommer till Stockholm Jazz Festival, som tar plats på Skeppsholmen 17-21 juli. Hon är festivalens andra bekräftade artist, efter Ziggy Marley. Programmet presenteras i sin helhet den 18 april, då också biljetterna släpps.[...]

Dancehall och världsmusik framförd av en norska med rötterna i Bangladesh och politiskt patos. På pappret låter det intressant, spännande och nytt. I praktiken är det lika kul som en Bob Marley-remix på NRJ. Politik, nordbor och reggaesympatier är en dålig kombination. Det är alltid samma gamla visa. Babylon, ganja och den vite mannens skuldbörda. […][...]

Joss Stone – överskattad småbrud från en håla i England som på sin höjd borde syssla med Britney-imitationer? Eller fullfjädrad diva som med rätta tog sig an det sedermera hyllade coverprojektet ”The Soul Sessions” för fyra år sedan? Barfotahippie? Whigger? Kanske rentav det stora hoppet för en genre som urvattnats av alltför dansvänliga beats? Om […][...]

Albin Gromer bor i Malmö, är 16 år och ”Hemmagjord” är ja, hemmagjord. Han har producerat, arrangerat och skrivit de sju spåren själv. Enkel, lite tunn, musik någonstans i trakterna kring soul. Hemmasnickrade beats och en duglig röst. Ibland överraskande bra, som i avslutande ”Allting ordnar sig”. Det borde vara enkelt att avfärda Albin Gromer. […][...]

Det var fyra eller fem år sedan jag hörde Joy Denalane första gången. Det var februari, iskallt och jag befann mig i byn Insjön (Clas Ohlson ni vet) i Dalarna. Det var sen natt och MTV spelade obskyra musikvideor, däribland en låt med en för mig obegriplig tysk sångerska med fantastisk röst. Jag skrev ner […][...]

”The Breakthrough” från 2005 hade sina publikframgångar, vilket tydligen väckte profithunger. Så blev det alltså dags för en samlingsskiva. Fyra nya låtar tjänar som lockbete. Ett måste för dem som på bästa P. Diddy-vis skanderar att Mary J Blige är ”the queen of hip-hop soul” alltså. Meningen är att 15 års karriär, sju studioalbum och […][...]

Rått och sofistikerat. Kombinationen förkroppsligas i brittiska Amy Winehouse. För tre år sedan kom hon som en frisk fläkt i souljazzmischmaschet. Hon var roligare, elakare och mer spännande än de flesta av sina amerikanska kollegor. Det var underhållande, men kanske lite enformigt i all sin tuffhet. På ”Back To Black” har hiphopinfluenserna tonats ner och […][...]

Christina Aguilera har gått från söt tonårspop, via snuskjuckande och mastodontballader, till storbandsjazz- och bluesinspirerad retro-R&B. Även om ”Stripped” från 2002 hade sina ljusa stunder så är det utan tvivel i en snyggare förpackning Aguileras musik nu presenteras. Borta är vulgovältrandet, skräcksminket och de många piercingarna. Istället är det en gift och elegant lady som […][...]