Bokningarna av Turbonegro (Norge), Metric (US), Chords, My Favorite, Dismember, Tiger Lou, Moonbabies, Monkeystrikes, Swing-A-Ling Movement och DJ Topaz gör att programmet för Umeå Open i det närmaste är spikat. Festivalen går av stapeln på Umeå Folkets Hus den 25-27 mars. För övriga bokningar, gå in på den officiella hemsidan (länkad här till vänster).[...]

Studentradion Sverige Topp 20 Vecka 9 2004 01. 01 Phoenix ”Everything Is Everything” 02. 02 Marit Bergman Feat. Cecilia Nordlund ”Adios Amigo” 03. 05 Tiger Lou ”Oh Horatio” 04. 03 Promoe ”These Walls Don't Lie” 05. 11 Laakso ”Aussie Girl” 06. 07 The Von Bondies ”C'mon C'mon” 07. 06 Damien Rice ”Volcano” 08. 09 John […][...]

Ni har alla hört dem, på radio, på tv, på gatan. Första gången jag hörde dem ordentligt på riktigt började jag okontrollerat skaka, jag kunde inte styra min kropp, benen sprattlade i takt och axlarna försökte sig på någon funkmanöver. Jag befann mig i en bil vid tillfället och själva händelsen var på gränsen till […][...]

Ta några tidiga Black Sabbath-skivor. Och lite Pink Floyd från samma tid. Kör ihop musiken i mixern i dina hörselgångarna och häll över en rejäl marinad av pårökt och genomsyrad psykedelisk pop från samma tid. Skriv några kloka rader om Patchouli. Vässa gitarren. Softa gitarren. Nyansera och frasera så flummigt det går. Se till att […][...]

Det har inte hunnit gå ens ett år sedan Paragons debut kryssade fram längs med Söders gator, men redan är det dags för en uppföljare. Men på sant hiphopvis värmer Paragon först upp med ett mixtape. ”Stadsbarn” övertygade mig inte riktigt, trots att det mesta egentligen var rätt. Snygg produktion, soligt gung, schysst flyt. Men […][...]

Fyrtio låtar på en synnerligen välmatad dubbel. En låt är helt ny. Någon har varit b-sida på singel. Någon kommer från en Taube-samling. Ändå är Perssons diamanter långt ifrån optimalt samlade. Eftersom det – av rättighets- och bolagsskäl förutsätter jag – helt saknas låtar från de två sista skivorna Perssons Pack spelade in, nämligen ”Längre […][...]

Jaha, vad har vi här då? En knappt uttydbar logotyp. Eld. En naken kvinna sedd bakifrån med vad som ser ut som skotthål på ryggen. Tända ljus. Blod. Och en corpsepaintad herre som siktar mot mig med en pistol. Snabba fördomar säger mig att dessa herrar spelar ”grim” black metal, troligtvis av andra generationen. Inga […][...]

Första gången jag hörde talas om Space Cowboy (eller Nicolas Dresti var på en av skivorna som följde med sorgligt avsomnade tidningen Muzik. Det var David som kom springande med den och konstaterade att jag bara MÅSTE höra Space Cowboys låt. Eller, ja, nu var det ju inte Space Cowboys låt som låg på skivan. […][...]

Det finns en viss typ av svensk musik som jag har svårt att tala om. Eller beskriva. Den har utövats av band vars namn kommer och går. Med den gemensamma nämnare att de oftast inte gör så stort väsen av sig nationellt eller internationellt. Lokalt kan de däremot hyllas som rena gudarna. Medlemmarna i Splicer […][...]

Jag har läst ett par rejäla sågningar av den här skivan. Och visst, var det lockande. Att lyssna på den här skivan en gång, för att sedan ta hem ett par lättköpta skratt på några elaka rader om Göteborgs kanske präktigaste låtskrivare. Bollen ligger ju där på straffpunkten. Målet är vidöppet. Inte minst på grund […][...]