Det finns en viss typ av svensk musik som jag har svårt att tala om. Eller beskriva. Den har utövats av band vars namn kommer och går. Med den gemensamma nämnare att de oftast inte gör så stort väsen av sig nationellt eller internationellt.

Lokalt kan de däremot hyllas som rena gudarna.

Medlemmarna i Splicer skulle säkert bli ganska förnärmade om jag målade ut dem som ett sådant band. De har ju kuskat runt i Europa en del och har skrapat ihop en hel del erfarenhet sedan starten 1999.

Men, musikaliskt ligger de här. Med sina trivsamma låtar som pendlar runt i ett allmänt poplandskap. Det är allmänhetens åkning på den lokala hockeyrinken. Mysigt och gemytligt, men också utan den där riktiga farten och udden. Jag kan inte tycka att låtarna på den här skivan är dåliga.

Många av dem blir dock ganska trista i längden. Hade de, som bolagskollegorna Clay Allison slängt in blås, då skulle låtarna få mer karaktär.

Två låtar griper tag i mig på riktigt. Infärgade av den gråhet vi nordbor upplever större delen av året. ”Save me” en snyggt pretentiös historia i Travis-land, med strålande sånginsatser i bakgrunden av Anna-Karin Holtmo. En strålande körinsats som lyfter Tomas Unossons sång och hela låten.

Men skivans stora behållning heter ”Porcelain”. En väl berättad saga kompad av melankoliska toner som får mig att tänka på Isolation Years eller The Celophane Flower. Där får Splicer udden. Det jag oftast saknar. En låt för din favoritradio under småtimmarna och för filosofernade nattchaufförer.

Den här skivan är bra. Inte himlastormande, men väl värd att lyssna på. Inte minst vid de få tillfällen du under en vanlig grå vardag känner en krypande känsla av kärlek till det vanliga, okomplicerade livet. De dagar du inte kan låta bli att med glädje utropa: Hallå vardagen!

Ett annat sätt att sammanfatta det hela skulle kunna vara frasen ”skäggig pop”.