Ta några tidiga Black Sabbath-skivor. Och lite Pink Floyd från samma tid. Kör ihop musiken i mixern i dina hörselgångarna och häll över en rejäl marinad av pårökt och genomsyrad psykedelisk pop från samma tid. Skriv några kloka rader om Patchouli. Vässa gitarren. Softa gitarren. Nyansera och frasera så flummigt det går. Se till att du får trummisen att använda ride-cymbalen på rätt sätt. Börja odla håret på skallen och i ansiktet. Lyssna på The Band, The Beatles och några andra band som varit stilbildande.

Och nej, du har inte blivit Peter Svensson.

Nu är det Elope som är under luppen. Ett skönt svängande band som spelat ihop länge. Och influerats av musiken från länge sedan. I all enkelhet tar de några av popens bästa perioder och blandar in dessa i sina låtar på ett sätt som tilltalar mig. Det blir retro, men inte knastrigt. Elope för in egna komponenter och skapar något som känns tämligen tidlöst.

I låtar som ”Anyone”, ”Sentimental Heart Alarm”, ”Lilith” och ”Rendez Vous” är det spännande och intressant. I ”My Expectant Killer” är det riktigt, riktigt asbra. Lekfullt använder de gitarrerna och låter sången glida runt tonerna på ett sätt som får mig att tänka dekadenta tankar.

Det var länge sedan någon dammade av den här musiken på ett sätt som gjorde mig så intresserad som Elope. Och gav den nytt liv på riktigt. Ett lyckat exempel på vad kreativa musiker med stora skivsamlingar kan göra.

Ett steg tillbaka och två steg framåt.