Jaha, vad har vi här då?

En knappt uttydbar logotyp. Eld. En naken kvinna sedd bakifrån med vad som ser ut som skotthål på ryggen. Tända ljus. Blod. Och en corpsepaintad herre som siktar mot mig med en pistol.

Snabba fördomar säger mig att dessa herrar spelar ”grim” black metal, troligtvis av andra generationen. Inga synthar inblandade här inte. Snarare helt klart necro mangel vars smattermattor inte går av för hackor.

Verkligheten är inte lika ”old school-true” som mina fördomar skulle önska. Visst är det andra generationsblack metal det handlar om och visst smattrar det på som bara den. Men ofta bryter de upp manglandet och melodierna och gunget som dyker upp då är riktigt medryckande.

Framförallt går jag igång på inledande ”Heir of Drakness”, vars refräng i något maskerad tretakt får mig att glatt stampa med i takten. Även de andra låtarna på första halvan av skivan varierar manglandet på liknande sätt, och det är då Ragnarok når sina absoluta höjder. Trots att det går fort finns det allt som oftast någon melodi att hänga med på. Och då är det riktigt schysst.

Tyvärr finns nästan lika stor del planlöst harvande också på plattan och då falnar mitt intresse. Andra halvan av skivan blir rätt långrandig, bortsett från avslutande ”Journey From Life” som åter väcker mitt intresse. I valda delar är Ragnarok ändå direkt skitbra och det är synd att de inte håller ända fram.