Jag har läst ett par rejäla sågningar av den här skivan. Och visst, var det lockande. Att lyssna på den här skivan en gång, för att sedan ta hem ett par lättköpta skratt på några elaka rader om Göteborgs kanske präktigaste låtskrivare.

Bollen ligger ju där på straffpunkten. Målet är vidöppet. Inte minst på grund av de stora ord som skickats med i pressutskicket.

Men, jag lyssnade på skivan ett par gånger och insåg att det inte skulle gå att avfärda detta utan vidare. Eftersom Stefan Andersson faktiskt skrivit ett par riktigt trevliga låtar på den här skivan. Avspänt och tillbakalutat rör han sig mellan tre brittiska ikoner: Beatles, Bowie och Robbie Williams. Ibland tidlöst poptrallande som i ”A Baker Song”, ibland ytligt FM-rockande som i ”For No Special Reason”. Men hela tiden avspänt och med en tilltalande självdistans.

Singeln ”Dear God” har jag börjat lyssna på – på allvar. En riktigt skön poplåt med vissa drag av ”Major Tom”. Och med ett tema många av oss kan känna igen oss i:

”Dear God, where the hell were you to day?
I shouted out your name, a friend just passed away
Dear God, it might mean nothing to you
But everything to me, this is my life you see”

Gud har förstås läget under kontroll i refrängen, men den tvivlan låten uttrycker är snyggt förpackad. Den gör inte alltför ont att lyssna på, men griper ändå tag. Precis som i ganska pretentiösa ”Go To War”, där kärleken och hämnden går i krig. I de här låtarna går Stefan Andersson vidare från radion till något annat. Han blir något som liknar episk. Vilket faktiskt passar honom.

Det är inte världens mest omskakande upplevelse att lyssna på Stefan Andersson. Men det gör absolut inte ont. Inte den här gången heller. Han ställer inga stora krav.

Det har gått tolv år sedan ”Catch The Moon” hjälpte Stefan Andersson att sälja 170.000 exemplar av sin första skiva. Det runnit rätt mycket vatten under broarna sedan Killing-gänget utsåg Stefan Andersson till ett av sina offer. Är du redo att glömma bort bägge dessa historier kan en genomlyssning av den här skivan komma som en positiv överraskning.

Annars finns ju den lätta vägen att tillgå. Där bollen ligger på straffpunkten. Och målet är vidöppet.

Men, jag tar på mig målvaktshandskarna och säger att det här är Stefan Anderssons bästa skiva hittills. En laddning avspänd och tillbakalutad pop som är betydligt bättre än sitt rykte.

Nu blåser domaren i pipan.