Det har inte hunnit gå ens ett år sedan Paragons debut kryssade fram längs med Söders gator, men redan är det dags för en uppföljare. Men på sant hiphopvis värmer Paragon först upp med ett mixtape.

”Stadsbarn” övertygade mig inte riktigt, trots att det mesta egentligen var rätt. Snygg produktion, soligt gung, schysst flyt. Men något fattades. Resultatet blev, tja, lite för tunt. Den riktiga tyngden fattades. Variationen likaså.

Jag hade faktiskt inte särskilt stora förväntningar på ”Ni borde älska mig”. Till min förvåning är skivan betydligt bättre än vad jag trott. Faktum är att den är snäppet vassare än ”Stadsbarn” på alla punkter.

Jag vet inte vad det egentligen beror på, kanske att artister kan leka mer eftersom det inte är en ”riktig” skiva, men ofta blir mixtapes nästan bättre än de album som följer. Mixtapes har ju funnits i princip lika länge som genren själv, men de senaste åren har de nästan ersatt singeln som det vanligaste smakprovet från kommande hiphop-album. Inte mig emot. Åtminstone inte när de håller lika hög klass som ”Ni borde älska mig”.

Visst finns de solskensdränkta jeepvibbarna från ”Stadsbarn” kvar även här, svepande stråkar utgör bakgrunden för de mesta. Däremot känns skivans beats betydligt piggare, mer varierade.

Ta bara ”Frågor & svar” när Paragon plockar upp Jay-Z:s DJ Premier-producerade ”A Million and One Questions” och gör den till sin egen. Eller när Ison & Fille gästar i ”Vårt liv”.

Redan på ”Stadsbarn” kunde man ana Paragons vemodiga ådra, men här blomstrar den ut med både tyngd och eftertryck i spår som ”Livsmusik”, ”Sanningens ord”, ”Prinsen av stan” och ”Du har lärt mig”. Det är ett spår jag hoppas Paragon tänkt hålla fast vid.

Sedan kan jag inte låta bli att charmas omkull när Portishead körs genom ett åttiotalssmurffilter i ”Frozen 04″ eller när Paragon, AFC, Akem och Sabo och Hosam från Highwon gör gemensam sak över Diana Ross klassiska ”Muscles”, som i Paragons version fått namnet ”Hunger”. Riktigt snyggt.

Men precis som de bästa delarna av mixtape-traditionen finns representerade här så finns också några av de lite tristare delarna (även om ”Ni borde älska mig” är rätt befriat från de värsta dikeskörningarna): det finns ett par helt onödiga och, som vanligt, rätt trista mellanspel som sänker mixen rätt effektivt. Och på mixtape-manér klipps några låtar innan de ens hunnit komma igång. ”Basement Freestyle” är ett av skivans bästa spår, men redan efter drygt en och en halv minut bryts musiken och ett helt meningslöst telefonsvararmellanspel tar dess plats.

Men på det hela taget är ”Ni borde älska mig” en synnerligen välkommen formrapport från en av Södermalms mesta. Förhoppningsvis kan Paragon (och Astma som hjälpt till att knåpa ihop mixtapet) ge oss en riktigt trevlig hiphopstund när Paragons andra album släpps senare i vår.