Det är lite intressant att singeln i det närmaste är dödförklarad på alla sätt som går, samtidigt som jakten på den perfekta förstasingeln snurrar allt snabbare. Jermaine Dupri-producerade It’s Like That är uttryck för precis det. Allt som gjorde Yeah till en av de mest framgångsrika r’n'b-singlarna på väldigt länge kopierat minutiöst noga. Och så […][...]

Som en golden retriever snarare än en greyhound, så känns Snoop Dogg år 2004. Han har förvandlats till gangstahiphopens mysfarbror (eller ständige snuskgubbe om ni så vill). Han biter inte särskilt hårt och upprör nätt och jämnt en indiemoralist längre. (Det skulle möjligen vara i den moderna mördarballaden ”Can U Control Yo Hoe” där Snoop […][...]

Det hade varit mycket enklare om Chingy spelat in en skitdålig skiva, men det funkar så här också. För ett par veckor sen blev det ett sabla liv när jag skrev att hiphopen inte är per definition sexistisk. Jag skrev till och med att den mesta hiphopen som säljer multum inte är sexistisk. Däremot skrev […][...]

Jag måste erkänna att jag faktiskt plockat bort Royce från listan över artister att hålla koll på. Efter det stora genombrottet med den mästerliga ”Boom” (jamen visst är det DJ Premier) plockade Sony fram det tunga artilleriet när det blev dags att spela in den egentliga debuten. Dre och The Neptunes fanns bland namnen som […][...]

Att beskriva hiphopen från den amerikanska södern handlar ofta om att framkalla bilder av fuktdrypande varmt farmliv och svettig sex eller helt enkelt om det vi brukar kalla funk. Trögt rullande och fläskigt vaggande. Stinkande och svettigt. Långt från storstadens glassiga nattklubbar. Här är ingen rädd för lite svett, snarare gäller regeln ju mer desto […][...]

Självklart har Kanye West fingret med i två låtar på Afrodisiac. Självklart är det Kanye som fixat till förstasingeln. Kanye har ju senaste halvåret ersatt The Neptunes som killen man ringer när man vill vara säker på att ett album åtminstone innehåller en megahit. Dessutom har Organized Noize bjudits in för att koka ihop ett […][...]

Varning kids! Detta är ingen hiphopskiva! Håll er borta om ni inte klarar gitarrer! Jimi Hendrix, Funkadelic, Prince, Living Colour, 24-7 Spyz, Lenny Kravitz och … Boo Radleys. Så var vi av med namndroppandet också. N*E*R*D fortsätter sitt korståg för att återupprätta funkrockens skamfilade rykte. ”Fly or Die” tar vid där ”In Search of… v. […][...]

Jag antar att Royce Da 5'9″ har ganska lite med den här utgåvan att göra egentligen. Titeln säger väl egentligen allt. Det är disslåtar och ratat material. Skräp och skrot. Bortglömt och förträngt. Allt omvartannat. Den som jobbar riktigt hårt kan kanske skrapa ihop låtar till en hygglig EP av de här 37 spåren. Jobbigt […][...]

Uppskruvade förväntningar. Så kan man sammanfatta läget innan jag satte på den här skivan första gången. Jag höll (och håller) Beyoncés ”Work It Out” som en av förra årets absolut bästa låtar. Det snackades tidigt om att hela debuten skulle gå i en åtminstone liknande stil. Klassisk soul och funk. Jag anade nu-soul. The Neptunes […][...]

Streetzone fortsätter att samla ihop hiphop från den svenska underjordsscenen. Tidigare volymer har varit i form av antingen en enkel eller en dubbel-cd. Den här blir resultatet något slags mellanting – Jakten IV och V släpps samtidigt, som två separata enkel-cd. Däremot följer materialet på samlingarna det inslagna spåret. Etablerade namn blandas med helt nya. […][...]