Jag antar att Royce Da 5'9″ har ganska lite med den här utgåvan att göra egentligen. Titeln säger väl egentligen allt. Det är disslåtar och ratat material. Skräp och skrot. Bortglömt och förträngt. Allt omvartannat.

Den som jobbar riktigt hårt kan kanske skrapa ihop låtar till en hygglig EP av de här 37 spåren. Jobbigt nog för Royce heter titellåten på min EP ”What the Beat”, den med numera mest dissade Eminem och Method Man som sparringpartners. Ännu jobbigare är så klart att de båda kör över honom. Den finns som spår 12 på CD1 och är en sådan där knastertorr Wu-standard som är svår att stå emot.

Ja, sen finns ett par halvhyggliga The Neptunes-produktioner i ”Make This Run” och ”Feel Good”. Båda med Pharrell på karkateristisk falsettsång. Båda med Tre Little vid sidan av Royce. Båda throw-aways ur Neptunes beat-bibliotek. Ok, så klart. Men inget någon av dem kommer att bli ihågkommen för. Kanske grävs de fram till ”The Neptunes Funky People vol. 25″ om 30 år, men jag tvivlar.

Av de många dissarna av D12 är ”Death Day” roligast. Mest för att den är en omarbetning av årtusendets största hiphopdänga. Fiddys ”In Da Club”. Royce skaldar ”Go! Go! It's your death day / We gonna party like it's your death day” på Dre:s finaste beat. Och jag funderar mest på när stämningsansökan ska ramla in hemma hos Royce. Å andra sidan är den redan etablerad som en av hiphopens få riddims med versioner av alla från Bubba Sparxxx till Beyoncé så det kanske är lugnt.

Mitt problem med den här skivan bottnar egentligen inte i alla dissar. Det är en typ av låtar som i många fall hållit hiphopen vital genom åren. Men det finns väldigt lite av vitalitet här. Det handlar mest om uttjatat, söndertuggat och sur bitterhet.

Det finns roligare saker att spendera ett par hundra på än det här. Tro mig.

Ärligt talat gör den där ettan i titeln mig lite orolig.