Sedan kollegorna Big Pun och Notorious B.I.G. lämnat byggnaden har Fat Joe sannolikt tagit över rollen som en av hiphopens fetaste rappare. I alla fall rent fysiskt. Han har dock aldrig riktigt övertygat mig. Förra skivan Jealous Ones Still Envy gjorde inget större intryck på mig. Trots att skivan bjöd på VM i tunga namn, […][...]

The Streets of New York var en av de första hiphoplåtar jag verkligen gillade. Det var mörkt och smutsigt, långt ifrån den musik jag lyssnat på tidigare. Men ändå jazzigt melodiöst. Förmodligen var det i Mats Nileskär-programmet Hip House jag första gången hörde Kool Genius of Rap och hans dåvarande kollega DJ Polo. Det var […][...]

Under de tre och halvt år som dagensskiva.com har funnits har Busta Rhymes hunnit släppa tre fullängdare. Fem om man räknar de två samlingarna. Dessförinnan tryckte han ut ytterligare tre album under lika många år. Det är en utgivningstakt värdig en Prince. Ända sedan Scenario har Busta varit en av hiphopens mesta sidsparkare. Han har […][...]

Att Snoop hade något riktigt stort på gång till sin första skiva i full frihet anade jag redan när jag hörde ”Tha Last Meal”, sista släppet på No Limit. Men aldrig någonsin hade jag vågat hoppas på det här. Snacket inför skivan har mest handlat om hur Snoop Dogg slutat att både röka på och […][...]

Clipse är gamla kompisar med The Neptunes. Det är det främsta skälet till att den här skivan existerar. The Neptunes har producerat den. För gammal vänskaps skull. Jag antar att ni redan har fattat att jag inte är så särdeles imponerad av de båda brödernas arbete bakom mikrofonen. Inte så att de stinker, men så […][...]

När Detroit-trion Slum Village var på gång med sitt andra (eller tredje, om man räknar med debuten Fantastic vol. I i form av en officiellt osläppt, men väl cirkulerande fullängdare), var frågan många ställde sig: Hur ska de klara sig utan Jay Dee? Jay Dee, gruppens musikaliska motor, tyckte att det var kuligare att mixtra […][...]

När Loud Records 1997 gav ut samlingen Bring Da Ruckus – A Loud Story, var Xzibits Paparazzi det starkast lysande ögonblicket. Och det i konkurrens med Wu-Tang Clan, Mobb Deep, The Alkaholiks och Sadat X. Med sin fräsande attack på falska rappare, sitt sväng och sina massiva stråkar sopade den banan med övriga spår på […][...]

Det finns ingen hiphop-producent som kommer i närheten av DJ Premier. Jag kan lika gärna börja med det så är det gjort. Att han kan göra underverk visade han redan med DJ Premier in Deep Concentration från Gang Starrs första skiva. När han sedan väl fick ordning på sitt patenterade sound någonstans kring Gang Starrs […][...]

Den andra editionen av den här skivan kom några månader efter att originalversionen dragits in. (Jag recenserade förra versionen den 19 augusti 2001 och om du vill veta mer om gruppen och skivan kan du klicka på länken intill och komma tillbaka hit sedan.) The Neptunes är ett flitigt anlitat producentteam i USA för tillfället […][...]

Efter att ha levererat ett av nittotalets bästa hiphopalbum med Nigga Please har det mest handlat om fängelsebesök och namnbyten för Wu-Tang-medlemmen Russell Jones. Men nu är han tillbaka och likt Prince verkar han ha bestämt sig för att det första nog ändå var bäst. Och jodå, han är fortfarande fängelsekund. Jag tillhörde dem som […][...]