Jag hade precis förträngt hur mycket jag önskade mig en hel skiva med David & the Citizens. Nu kan jag knappt vänta till mars. Att jag börjar bli otålig igen beror inte egentligen på själva singeln Pink Evening (Send Me Off…). Det är snarare så att de två låtarna mest av allt får mig att […][...]

På cd:n som följde med senaste numret av tidningen Sonic var The Perishers med. Låten – Someday – har jag spelat om och om igen sedan dess. Den definierar in i minsta detalj ordet känsla – på samma sätt som Beachwood Sparks tolkning av Sades By Your Side, som Sonic haft den goda smaken att […][...]

Gränsen mellan pretentiös och patetisk är hårfin. Så hårfin att både den ena och den andra människan trillar över gränsen. Det är inte alltid den gränsen är farlig att bryta, inom operan görs det ständigt med ganska spännande resultat. Jag tyckte om Håkan Hellströms första skiva Känn ingen sorg för mig Göteborg. Tyckte om kanske […][...]

Äntligen. The April Tears har fått släppa Consume Desire. Det tog lång tid, men nu ligger albumet färdigt på skivhandlarens disk. Förväntningarna får nog anses vara ganska höga. Albumet har föregåtts av ett par uppmärksammade singlar. Få kommer bli besvikna. Det tio låtar långa albumet är snyggt förpackat, produktionen är signerad Christoffer Lundquist (Brainpool) som […][...]

Ibland räcker det med att spela bara ett par takter på en låt innan man instinktivt känner att, det här, det kommer jag gilla. Senast det hände var när jag första gången stoppade Logs debutalbum i skivspelaren. Efter bara ett par sekunder av inledande In Cold Blood dök den där sköna sugande känslan upp någonstans […][...]

Inte en rockopera den här gången, som på Stjärn-Jerry och Evas story. Mer reportage från verkligheten, eller kanske inte. Mer som en dokusåpa. Fast med mening och ett syfte. Doktor Kosmos går i Bredängs centrum och läser reklamskyltarna utanför livsmedelsbutiken. Doktor Kosmos träffar frun till en gammal vän. Det känns som verkligheten, men inte riktigt. […][...]

Titeln ljuger. Eller den är åtminstone lite missvisande. Sophie Zelmanis fjärde platta är inte direkt fullmatad med låtar som framkallar utbrott i form av spontan hyllningssång eller hotfullt svängande höfter. Fast om man med sång och dans menar hennes vanliga, värmande viskningar och vaggande ballder så är döpningen klockren. Kort och gott: Sophie låter som […][...]

På förra albumet gjorde Sverige några riktigt behagliga låtar. ”Dagar utan färg” var en riktigt skön lastbilslåt på temat ond bråd död. Den gillar jag fortfarande. ”Flickan ifrån Karlaplan” var en skön travesti på Springsteens ”Jersey girl”. Jag var skeptisk till att de forna Just D-profilerna Ernerot och Lund skulle ro projektet i land, men […][...]

Det som framförallt tilltalar mig med David Shutrick är hans texter. Han har förmågan att skriva små personliga betraktelser över vardagslivet. Alltid med glimten i ögat och med en finurlig knorr. Men även om texterna ibland känns naiva blir de aldrig banala. Det finns alltid ett allvar i botten. Lyssnar man lite närmare märker man […][...]

I min hembygd räknas valkar i händerna, ett eget hus och en fru som sköter all markservice. Killar i svarta, lite tighta kläder, som läser poesi och som gärna sminkar sig funkar inte i en bruksort med mindre än 10 000 invånare. Då känns världen rätt trång, och rätt ensam faktiskt. Det gällde att passa […][...]