Titeln ljuger. Eller den är åtminstone lite missvisande. Sophie Zelmanis fjärde platta är inte direkt fullmatad med låtar som framkallar utbrott i form av spontan hyllningssång eller hotfullt svängande höfter.

Fast om man med sång och dans menar hennes vanliga, värmande viskningar och vaggande ballder så är döpningen klockren.

Kort och gott: Sophie låter som hon alltid gör. En kopp rykande varm choklad en kulen vinterkväll. Det är varmt, tryggt och mysigt. Inte mycket sticker ut eller stör. Som det alltid varit. Kanske som det ska vara.

Det vanliga gänget backar upp. Lars Halapi producerar, arrangerar och spelar det mesta. Peter Korhonen sköter stockarna, Thomas Axelsson basen och Robert Qwarforth tangenterna. Och som alla som hört Sophie, eller någon annan som använder studiomusikereliten förut vet, så kan de spela.

Att säga att allt är som vanligt är egentligen fel. Sophie tar ut svängarna rätt ordentligt musikaliskt sett. Variationen är större än någonsin. Fast oavsett förpackning, fart och benämning låter det ändå nästan likadant. People fyras av i racerfart. Men trots tempohöjningen håller sig Sophies sång kvar i samma viskande och återhållsamma tonläge. Det låter som om hon är inuti mikrofonen. I dina öron. Små bokstäver som viskas fram. Oavsett tempo.

Skivan är ett försök att bredda låtmaterialet. Men Sophie-soundet dominerar på gott och ont oavsett försök till variation. Den reggaedoftande avslutningen How It Feels känns som O'Boy-rasta bryggd på baktakt. Mer fusk än äkta kakao, men inte alls illasmakande.

Det kan naturligtvis inte bli riktigt dåligt när det är så här rutinerat folk med i bilden. Möjligtvis lite ospännande, men aldrig dåligt. Bortsett från titelspåret finns det just inga låtar som framkallar skalpellreflexen. Men Sing and Dance är alldeles för mycket dansband för att det ska kännas angeläget. Sophie förvandlas från en svensk kvinnlig motsvarighet till Leonard Cohen till en korsning av Chris Rea och Mark Knopfler, när de var på sitt sämsta humör musikaliskt sett.

Fast som tur är finns det andra låtar och detaljer att glädja sig åt istället. Flöjten i Going Home som låter så mycket 70-tal att det är löjligt. Lika snygg som blåset i People eller pianot i Moonlight.

Skivans absoluta höjdpunkt är Once. En duett med Freddie Wadling. Deras röster kompletterar varandra på ett fullkomligt makalöst sätt. Här kommer Lars Halapis känsla för producerande till sin fulla rätt. Ljudet är kristallklart och kontrastrikt som en månbelyst, molnfri vinternatt. Sången är krispigt klar och det låter som om de sjunger bara för dig, eller snarare för varandra och du får tjuvlyssna när de yppar sina hjärtans innersta hemligheter och farhågor.

Tre och en halv minut musikalisk magi.

Då lyssnar jag på vad Sophie vill säga. För övrigt flyter orden förbi och låtarna slinker ner utan att man reflekterar något vidare över det. Det värmer skönt en stund. Precis vad man behöver ibland.

Precis som varm choklad.