I min hembygd räknas valkar i händerna, ett eget hus och en fru som sköter all markservice. Killar i svarta, lite tighta kläder, som läser poesi och som gärna sminkar sig funkar inte i en bruksort med mindre än 10 000 invånare. Då känns världen rätt trång, och rätt ensam faktiskt. Det gällde att passa in eller inte synas alls. Det gällde att finna strategier för överlevnad.

När jag under mitten av 1990-talet hörde Broder Daniel för första gången så tyckte jag det var skitdåligt. Så löjligt det låter, och bögigt. Jag tror mitt första intryck av broder Daniel snarare var en strategi i en ganska patriarkal värld, inte en musikupplevelse. Jag kom sedermera att börja lyssna på Broder Daniel mer intensivt, och förmodligen mer uppskattande än vad jag gjort tidigare. Broder Daniel blev som att läsa mina dagböcker långt efter att jag skrivit dem, och förmodligen just utan att jag skrivit dem.

Broder Daniels andra skiva ”Broder Daniel” är nog det snyggaste de gjort. Inte så laddad av skränig ångest som på ”Saturday Night Engine”, och inte så proppmätt på dödslängtan som ”Broder Daniel Forever”. ”Broder Daniel” är föredömligt lagom, utan att bli tråkigt. Det är en helgjuten pop-skiva för oss som ibland känner oss djävligt ledsna, men inte orkar vara och har glädje högst på önskelistan till tomten. Det är en skiva fylld av klichéer om kärlek och sorg för oss som ville ha glitter på kinderna och smink, men tvingades in i fotbollsskolan av det sociala trycket.

Skivan är så cool för den innehåller liksom trallvänliga låtar om människans innersta gömmor. Om det där mörka som det inte skall pratas om detta lyckliga neoliberala samhälle. Vi har under femtio år skuffat undan psyksjuka och döende till institutioner, Broder Daniel plockar fram det. Plockar fram det med talande slagverk, sjungande bas, bitterljuva gitarrer och Henrik Berggrens taggtråd till sång.

Djäklar vad det svider till när jag lyssnar på ”Broder Daniel”, YEAOUH!