Svenska Opeth kammade hem en grammis i kategorin hård rock för förra plattan Deliverance. Detsamma kommer troligen inte hända med uppföljaren och syskonplattan Damnation. Mest för att den inte är hård för fem öre, men även för att den helt enkelt inte är lika bra som sin föregångare. På Damnation är den progressiva dödsmetallen sopad under mattan och kvar finns bara proggen, och då pratar jag inte om Nationalteatern eller Träd, Gräs och Stenar utan snarare om mestadels akustisk progressiv metal, titeln på låten Death Whispered A Lullaby beskriver även stämningen i Opeths musik ganska bra. Tankarna går ibland till ett gitarrljud som närmar sig Gary Moores fast inte lika metalliskt och en ljudbild som stundtals påminner om Iron Maiden kring Somewhere in Time. Vid närmare eftertanke skulle nog morsan gilla det här om Opeth hade spelat lite rakare låtar, men i vanlig ordning är det inte någon enkelspårig vers, refräng, vers-historia utan det är kast hit och dit, om än inte lika tydliga som på de tidigare plattorna, på grund av att kasten där förstärkts på ett formidabelt sätt med en fet dist, smattrande trummor eller en nedgång från nämnda partier till lugnare tongångar. Här blir de lite anonymare.

Styrkan hos Opeth har varit just kombinationen mellan hårda partier och mer spröda tongångar. Nu när den dynamiken är borta återstår de lugnare tongångarna och dessa kommer inte till sin rätt utan sin motpart. Ett hatkärleksförhållande. Ungefär som att en studentkår som inte ifrågasätts av sitt lärosäte inte tvingas tänka över sina värderingar stagnerar och vice versa.

Vissa har hävdat att storheten med Damnation är att grabbarna lyckas fånga samma dynamik även utan hårdare partier, men där håller jag inte med. Det finns visserligen effekter som försöker förstärka stämningen, stråkarna på refrängen i In My Time Of Need ligger verkligen helt rätt, men jag kommer på mig själv allt för ofta med att sukta efter smäckar i stil med dem som levereras på Opeth hittills starkaste utgåva, 1998 års My Arms, Your Hearse och faktum är att jämfört med den och de övriga skivorna står sig Damnation ganska slätt. Min önskan är att Opeth ska fortsätta mangla istället.