Blam!

I got to be quick
So you won't wake up…
'Cause if you do
I don't know how to handle you

Jag blir lika överkörd varje gång. Och jag älskar det.

Jag verkligen älskar det.

När öppningsackordet på Interlace släpper ett ton tegelstenar över mig och dammet knappt hunnit lägga sig innan det rörs upp och lungorna som nyss tömts kippar efter luft och det enda de suger i sig, det enda som finns överhuvudtaget, är galet spretande, tajt och brutalt vacker musik.

Och texter som dryper av utanförskap och taskigt självförtroende.

Interlace och Smokerboy golvar dig och Left Rustle är första chansen att kravla sig upp på svajiga ben. Men du hinner aldrig samla dig förrän Kilotin däckar dig igen. De tuggande gitarrerna bollar dig fram och tillbaka. De slår dig först blodig för att sedan mala ner dig.

Tyngd och dynamik i perfekt samspel. Allt är så löjligt tajt. Det finns inte ens några pauser mellan låtarna. Allt flyter samman i en intensiv anstormning. En skenande, epileptisk ångvält. Tung och oförutsägbar.

Jag skulle lätt kunna lyfta fram detaljer i varenda låt som gör Do Not Tailgate till en skiva som så här som sju år (beroende på hur man räknar) senare inte känns som den egentligen har åldrats alls. Men ska man försöka sammanfatta det så handlar det om ett fantastiskt lagarbete.

Produktionen är trots sin enkelhet, otroligt dynamisk. Trummorna och basen lägger en helgjuten, men detalrik grund, som gitarrerna sicksackar fram över. När garden är undanröjd sticker sången kniven i dig.

Varje medlem är ute på sin egen vansinnesfärd – men ändå alltid tillsammans i helheten. Detaljerna är viktiga – helheten allt: Do Not Tailgate.