”Det här skulle aldrig hända i ett annat land”, säger den vid det här laget ganska trötte radioreportern. Han har väntat länge, konserten har senarelagts på grund av fotbollsderby. Det är helt enkelt inte möjligt att få någon publik före matchens slut, och denna kväll än mindre än vanligt. ”Folk är fan dumma i huvudet”, […][...]

Lori Meyers har växt. Det var tydligt redan på Hostal Pimodán, som skiljde sig väsentligt från debuten Viaje de Estudios, men det blir än mer uppenbart redan tidigt på Cronolánea. Där den spanska indiepubliken klagat sig blå på finslipad ljudbild, västkustrocksinfluenser och alldeles för höga försäljningssiffror ser jag, nåväl, finslipad ljudbild, en nypa psykedelia,större arrangemang […][...]

Balansgången mellan att göra musik med glimten i ögat och att från det hänfalla till direkt spex är svår. Slak lina. Därför är det tur att LoL väntar fram till extranumret med maskeraden. Ut på den lilla scenen kommer då en biskop, en skäggig playboykanin, Nina Simone, en rosa peruk och en afrofriserad Superman med […][...]

Subtilt arrangerad. Lite piano, men med akustisk gitarr som huvudsakligt instrument. Tassande. Lågmäld, mjuk sång. Så roligt är det inte att prata om Abel Hernández‘ musikaliska spektrum. Eller kanske snarare, så lätt är det inte. Jag säger singer-songwriter på en gång, för att icke-hågade ska kunna sluta läsa nu. Inte direkt undertecknads påse heller, men […][...]

När jag läste intervjun med Sly Stone i Vanity Fair nyligen slog det mig hur förbannat tråkiga musiker jag lyssnar på är. Där finns ingen som brakar omkring på en knallgul chopper, ingen som spontant klipper hål i mattor för att använda som poncho när det ska tas bilder eller… javisst en hel arsenal med […][...]

Josh Rouse vet att utnyttja solstrålarna som tittar fram mellan huskropparna när snålblåst och regn slår mot vårkänslor och nyvaknad energi. Tillsammans med spanska flickvännen Paz Suay släpper han en ep med fem duetter. Fem duetter med den förföriskt smygande och välgjorda pop han ägnat sig åt sedan ”Nashville”. Jag hade först svårt att vänja […][...]

Avskedet till Nashville, Tennessee gjordes på albumet med stadens titel från 2005 innan Josh Rouse flyttade till flickvännen i Spanien. En vecka efter flytten till medelhavskusten hade Josh Rouse skrivit klart sitt album ”Subtítulo”. I studion i Puerto de Santa Maria fanns plötsligt inte tillgång till alla gamla vänner och musikerbekanta. Rouse fick nöja sig […][...]

Jonas är heterosexuell. Han kör en Volvo 245, solar inte solarium och saknar kroppsbehåring på bröstet. Ändå hyser han en sjuklig fascination för Julio Iglesias. Väck Jonas mitt i natten och han kan på rak arm rapa ur sig åtminstone femton Bregott-titlar med den fashionable spanjoren som man måste ha, komplett med albumtillhörighet och utgivningsår. […][...]