dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Josh Rouse: Country Mouse, City House
Country Mouse, City House (cd) Josh Rouse
2007
Bedroom Classics/Nettwerk/Playground
7/10

The new Josh

När jag läste intervjun med Sly Stone i Vanity Fair nyligen slog det mig hur förbannat tråkiga musiker jag lyssnar på är. Där finns ingen som brakar omkring på en knallgul chopper, ingen som spontant klipper hål i mattor för att använda som poncho när det ska tas bilder eller… javisst en hel arsenal med vapen hemma kanske är att ta i men ändå. Skulle ingen bara kunna försöka underhålla lite? En värld där bara musiken får tala blir så grå. Så ofullständig.

Josh Rouse vildaste tilltag var väl den gången han och bandet uppträdde i tokiga sjuttiotalsfrisyrer på hemsidan då 1972 släpptes. Det var roligt i två minuter.

Nu tror jag inte Josh Rouse har någon ambition att underhålla rent visuellt. Frågan jag ställer mig är om han har någon ambition att underhålla över huvud taget. Han har en stadig utgivningstakt om ett album per år och tydligen ligger två ytterligare fullängdare redan klara. Sedan han fann sjuttiotalssoundet har han stannat där och det blir snyggare och mindre spretigt för varje utgivning. Det tar för varje album längre tid att hitta hooken, detaljerna och känslan. Och det är just det. Den där sista får man leta efter ljus och lykta efter, även om den alltid finns. Rouse musik är behaglig, vänlig och välgjord. Men sen då? Det räcker inte att det är angenämt att köra bil med Nashville i spelaren eller att Under Cold Blue Stars är en självklarare julskiva än Spectors A Christmas Gift For You. Josh Rouse är tråkig.

Ändå är han en av dem jag lyssnar allra mest på. Hans skivor funkar för det mesta och jag spelar var och en av dem med någorlunda frekvens. Det kanske säger minst lika mycket om mig, men även om så är fallet så gör han musik som av nån anledning håller. Finns det inget man direkt fastnar för kanske man inte heller tröttnar. Nu vet jag att Subtítulo kallnar i hyllan så jag vågar inte säga för mycket om Country Mouse, City House men för er som vill ha det vanliga kommer ni få det.

Det går säkert att dansa till ett par av spåren och det går alldeles utmärkt att dricka vin på balkongen till dem, även om Rouse själv vill få Country Mouse, City House till ett ”vinteralbum”. Hade jag inte hört Rouse förut hade betyget sju varit självklart. Med de tidigare albumen i hyllan känner jag inte att jag får nåt nytt men det är ändå bra. Domesticated Lovers med Paz Suay på kör är ett avbrott, på ett skitbra sätt, och inte som Pilgrim som är direkt irriterande.

Problemet med att skriva en recension av någon av Josh Rouse skivor är att man inte känner sig särskilt inspirerad när man lyssnar på dem. Något får mig att tro att Josh Rouse inte är särskilt inspirerad själv. Han glider på i sin sköna rutin, nöjd över att ha flyttat till Spanien och hittat en avslappnad vrå där han kan kabla ut skivor som säljs på hans goda rykte och ibland när han känner sig edgy lägga en grinig maracas över Italian Dry Ice och haspla ur sig ett fuckin’ i en textrad. Men det funkar ju. Det gör det.

Maria Gustafsson

Publicerad: 2007-08-08 00:00 / Uppdaterad: 2007-08-08 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4246

10 kommentarer

Det är väl snarare så att 1972 var den platta som på något konstigt sätt definierade det nya Josh Rouse soundet. När han släppte den var det annorlunda från vad han tidigare gjort, det var lite mer laidback helt enkelt. Sedan dess känns det som att Rouse mest har försökt upprepa sig själv med att göra en lika (ironiskt nog) slagkraftig platta som denna – Nashville, vilket var en väldigt bra platta i sina bästa stunder, är det närmsta han kommit. Det gör att Rouse idag är en väldigt förutsägbar artist, men tråkig? Jag vet inte det – då skulle vi nog tyvärr få bedöma väldigt många artister som så.

Viktor Oregistrerad 2007-08-08 05:55
 

Josh Rouse är tråkig. Så sant som det är sagt. Precis som texten påpekar – förbannat tråkiga musiker som ofta spelar förbannat tråkig musik. Med sina förbannat tråkiga frisyrer, sina förbannade akustika gitarrer och sina fula kläder.

Medlem 2007-08-08 09:06
 

Ganska träffande recension, men tycker tråkig är ett väl tråkigt epitet. Josh är grym. Han levererar alltid och man lyssnar länge och ofta på hans skivor. Kan inte komma på någon annan som släppt 7 (!) mer eller mindre lysande skivor på raken (8 inklusive Chester med Kurt Wagner).

Medlem 2007-08-08 10:36
 

Världens stabilaste/pålitligaste artist.

Henrik Oregistrerad 2007-08-08 13:29
 

Jag gillar inte artister som är stabila/pålitliga. Var är risktagandet och fantasin då?

Medlem 2007-08-08 21:42
 

men du gillar Steely Dan?

Medlem 2007-08-08 23:48
 

Josh Rouse är den mesta bästa jäveln som finns just nu. Ingenting dåligt, det mesta bra, mycket underbart.

All kärlek till Rouse!

Medlem 2007-08-09 19:36
 

lyssnar hellre på josh ritter, fan så mycket bättre..

bojk Oregistrerad 2007-08-09 20:37
 

fel. Ja tycker inte Josh Rouse är tråkig. Han har däremot ett väldigt slickt sound, vilket ger ett lite enformigt uttryck, speciellt på skiva(live är det skillnad, han låter då råare och inte fullt så slipad). låtarna är ju det fantastiska med Rouse! och Han verkar som person, vara en ödmjuk och intressant typ, vilket gör av man inte vill avstå hans musik.

Henke Oregistrerad 2009-01-23 20:42
 

Josh Rouse är en grymt bra artist! Hans två senaste plattor är väl inte lika bra men har börjat gilla Subtitulo mer och mer. Ska ge den här plattan en nya chans också. Plattorna innan har alla var för sig en speciell plats i mitt hjärta. Bra så…

Medlem 2009-05-11 09:43
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig