dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Lori Meyers: Cronolánea
Cronolánea (album, cd) Lori Meyers
2008
Universal
7/10

Den nya generationen kom, såg och segrade

Lyssna

Sök efter skivan

Lori Meyers har växt. Det var tydligt redan på Hostal Pimodán, som skiljde sig väsentligt från debuten Viaje de Estudios, men det blir än mer uppenbart redan tidigt på Cronolánea. Där den spanska indiepubliken klagat sig blå på finslipad ljudbild, västkustrocksinfluenser och alldeles för höga försäljningssiffror ser jag, nåväl, finslipad ljudbild, en nypa psykedelia,större arrangemang och välförtjänta försäljningssiffror.

Cronolánea innebär en konstant, allomfattande expansion framåt, sidledes och diagonalt. Det första, och mest uppenbara tecknet är att gitarristen Alejandro för första gången kliver fram till mikrofonen för flertalet spår. Till att börja med är det en aning ovant att inte höra Noni på sång, men det är givetvis också en fråga om vana. Och det känns aldrig heller som att växlandet av sångare skapar ett annat band, eftersom ljudbilden hela tiden är intakt. Alejandros röst är möjligtvis lite mer alldaglig än Nonis karaktäristiska, nasala, men det utgör inget större problem.

Sedan är det tempot. Genomgående ganska mycket lägre än tidigare och vid första anblicken fattas på Cronolánea de där riktiga hitsen. Låtarna är inte lika omedelbara, eventuellt med undantag för Luces de Neón, som tidigt började spelas mycket ute. Och visst, kanske behövs det bara en sådan låt. Men samtidigt känns just Luces de Neón en aning underlig i sammanhanget. Det är odiskutabelt en bra låt, men skaver lite mot resten, som känns mer som en helhet.

Lori Meyers’ position på den inhemska spanska popscenen har också den förändrats en hel del sedan Viaje de Estudios. Numera kan de räkna sig bland de största tre-fyra banden i landet och det har givetvis också haft en viss betydelse för hur Cronolánea kommit att låta. Orkestreringen har breddats, nya instrument inkorporerats och bandet låter, just det, större. Men fortfarande lika gedigna i sitt låtskrivande som alltid. Efter de initiala lyssningarna börjar skivans hela styrka att träda fram, och låtar som Funcionará och La búsqueda del rol är utmärkta exempel på hur det enkla kan bli genialt. Och hur också en skiva utan uppenbara hits kan bli riktigt, riktigt bra.

Martina Nordman

Publicerad: 2008-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2008-09-21 23:05

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4763

6 kommentarer

Kan kanske vara något…

(listar för övrigt de 100 bästa 70-talslåtarna, samt 70-talets 8 bästa solodebuter – klicka på Gorillan!)

Gorillan Oregistrerad 2008-09-22 06:12
 

Lori Meyers? det är ju en Nofx-låt ju

Starbolt Oregistrerad 2008-09-22 06:34
 

Måste ju bara titta på listorna!!!!11

RONNA Oregistrerad 2008-09-22 08:12
 

Lori Meyers used to live upstairs
Our parents had
Been friends for years

ach du liebe Oregistrerad 2008-09-22 08:45
 

”Lori Meyers” verkar inte referera till något annat än NOFX-låten. NOFX var ju småkul när man var tolv.

Fredrik Oregistrerad 2008-09-22 10:50
 

då vill jag vara tolv resten av mitt liv

Erik Oregistrerad 2008-09-22 18:39
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig