Trumintrot. Rundgången. Redan de första fyra sekunderna av den här låten vibrerar av energi. Som om ett uppdämt behov efter fem års tystnad kokats ned till fyra sekunder. Sen exploderar låten i ett utslaget gitarrackord och ett tjut från Henrik Berggren. Det går att ta på känslorna. Trumslagen. Tonerna från basen. Gitarrerna. Körerna. Låten är […][...]

Det börjar så bra. Ett slagverkskomp som hämtat från War. Stötig saxofon. Försiktigt distad gitarr. Tim Burgess falsettsång om tro. Lite skön bas. Och handklapp. Handklapp! Popvärldens mest effektiva vapen. Det är försiktig mjuk popmusik. Börjar bra. Charlatans frontfigur har flyttat till USA och släpper soloskiva inspelad med Linus (som tidigare jobbat med bland andra […][...]

Det var så klart en skitdålig idé att lägga CDOASS ”The Box” först på den här andra utgåvan i serien ”Svensk populärmusik”. En låt som är så mycket bättre än nära nog alla de resterande låtarna att jag nästan är beredd att rekommendera CDOASS-sjuan istället. Men nu kostar den här välmatade samlingen bara en spottstyver […][...]

Jag minns att jag blev nervös. Nog hade jag tjatat på min polare att jag skulle få vara DJ med honom på nationen, men kanske inte en sådan kväll. Nu stod vi där på Blekingska i Lund och insåg att bandet som skulle spela på kvällen var The Lucksmiths. Kändisnerverna slog en bastion runt två […][...]

Madonna är störst. Ni kan argumentera mot mig tills ni blir blå. Det spelar ingen roll. Madonna är störst. Visst. Hon har gjort sin beskärda del av mindre smarta grejer. Hon har gett ut en bok där hon springer omkring naken tillsammans med Big Daddy Kane, Vanilla Ice, Naomi Campbell och Isabella Rossellini. Hennes filmer […][...]

Kent. Ossler. bob hund. Håkan Hellström. Ulf Stureson. Utan dessa artister hade Johan Borgert låtit på andra sätt. Eller kanske hade han inte låtit alls. Johan Borgert har lyssnat mycket på Jocke Bergs låtar. Det är jag ganska säker på. Hans sätt att skriva musik har många gemensamma drag med hur Kent lät på första […][...]

Det var väl nästan ett halvår sedan det började tisslas och tasslas om Florence Valentin i vårt forum. Jag noterade namnet, men inte mycket mer än så. Det skulle dröja innan det stod klart för mig att artisten egentligen hette Love Antell. Jo, det har skrivits en del hyllande här och där som jag så […][...]

Jag andades ut av lättnad när jag hatade den efter första genomlyssningen. Det ska vara så med FFP. Men jag vänder inte så fullständigt som jag ville det skulle göra när jag lyssnat mer, men tillräckligt mycket. Det är så kära återhöranden. Jenny Wilson tillfredställde mig redan i januari när hon gästade i den intrikata […][...]

Grand Drives soliga stämsångspop för tankarna till Australien. Jag ser Daryl Braithwaite sitta på sin veranda (”One summer, ni vet) och Crowded House och deras kompisar hoppa i havet (”Weather with you”, kanske ni minns) när jag lyssnar på den här skivan. Det är positivt och lite lagom värmande. Bröderna Danny och Julian Wilson sjunger […][...]

Häromdagen skrev jag om en schweizisk trio som spelade något som jag ville kalla för island music. Ry Cooder och Manuel Galbán pysslar på sätt och vis med samma sak. Om än något mer korrekt. Tillsammans med fyra andra musikanter (varav två är slagverkare) bjuder de på huvudsakligen andras låtar i lätta och luftiga arrangemang. […][...]