Det här är den bästa popskivan som gjorts i Sverige, läste jag någonstans. Många har hyllat den och det är ganska lätt att förstå. Jag blir glad av att lyssna på ”Lesser matters”. För mig är det som att ligga på en gräsmatta och titta upp i en himmel, där flygplan gör vackra jetstrimmor mot […][...]

De har ett sätt att säga ”mhmm” jag inte trodde fanns. De har ett sätt att flytta höfterna försiktigt när de går. De har ett sätt att le som bara jag, som bara jag, förstår. Kvinnorna. Töserna. Flickorna. Kalla dem vad du vill. Detta som egentligen var tänkt att bli min stora kärleksförklaring till Jakob […][...]

Jag har vandrat runt och skaffat mig små förutfattade meningar om kollektivet Moder Jords Massiva. Pretentiösa, jobbiga, konstlade och inte särskilt bra. Det hade jag bestämt mig för. Inte baserat på något särskilt konkret. Mest sporadiska iakttagelser. Vid en snabb anblick är det lätt att förstärka sådana där idéer. Jag menar att låta ett drygt […][...]

Ett av världens bästa album har gjorts av en man som idag hamnar på löpsedlarna för att han jonglerar med sin bebis utanför balkongräcken samt har en näsa som håller på att ramla av. Men låt oss bortse från det tragiska nuet och åka tidsmaskin bakåt till 1979 då Michael Jackson släppte sitt första soloalbum […][...]

Syntpop som timewarpats direkt från 1982 är det bästa som finns just nu. I alla fall om man är svenskt skivbolag, verkar det som. Titta bara på såväl Melody Club och The Embassy. Alla verkar jaga gitarrpop med analoga plastsyntar. När demobandet Paris så till sist fick sitt skivkontrakt och nu släpper sin första ”riktiga” […][...]

I konkurrens med Mando Diao och Melody Club verkar The Sounds tävla om att vara förra årets mest bespottade svenska band bland landets smakpoliser. Trots det hamnade bandet på plats 39 på våra besökares lista över 2002 års bästa skivor. Bara det borde få fler att åtminstone lyssna på skivan innan de ratar den. Jag […][...]

Playgirl landade som en mindre bomb i mitt liv. Det var innan världen lärde sig säga synthcore, electro clash eller nu electro. För mig var det bara en överdos härligt nostalgiskt syntpop koncentrerat till drygt fyra minuter som sköljde över mig. Och det fick det gärna göra. För Playgirl var en av de där låtarna […][...]

Allt var så mycket enklare i mitten av åttiotalet när jag började lyssna på musik. Innan hiphopen kom och sabbade till alltihop. Det fanns hårdrock och det fanns syntmusik. Antingen eller. Punkt. Om det fanns med gitarrer, speciellt de där hårda elektriska sakerna, så var det hårdrock och då gillade man det inte om man […][...]

For some obscene reason ”Sunflower” was The Beach Boys first huge flop album, failing to make the HOT (ouch) 100 in America! This is obscene because this is the best Beach Boys album. It exceeds ”Pet Sounds” by miles. It's like the Beach Boys had reached their Nirvana all at the same time – the […][...]

”Thank you. Hope you enjoy Massive Attack.” Det var allt jag hann höra av belgiska Hooverphonic när de var förband åt just Massive Attack på Heaven i Stockholm 1998. Så går det när man har långsamma vänner. Jag var nämligen minst lika spänd på att se Hooverphonic som huvudakten. Gruppen hade nämligen precis släppt Blue […][...]