Det börjar så bra. Ett slagverkskomp som hämtat från War. Stötig saxofon. Försiktigt distad gitarr. Tim Burgess falsettsång om tro. Lite skön bas. Och handklapp.

Handklapp! Popvärldens mest effektiva vapen.

Det är försiktig mjuk popmusik.

Börjar bra.

Charlatans frontfigur har flyttat till USA och släpper soloskiva inspelad med Linus (som tidigare jobbat med bland andra Lil' Kim och P. Diddy) som högerhand. På keyboards finns Beck-bekantingen Roger Manning.

Skillnaden mellan Tim i Charlatans och Tim på egen hand kan till en början verka hårfin. Vill man vara elak kan man säga att Tim solo låter som en mer solblekt version av sitt band. Eller som ett Spearmint på halvfart.

Det finns en del goda idéer här. En del låtar som i grund och botten är rätt så bra. Men det är något i mötet mellan Tim Burgess brittiska melodier och det amerikanska inspelningslaget som inte harmonierar (för mixen står Michael Patterson som jobbat en del med J-Lo).

Så länge det är Tim med gitarr fungerar det. Så fort ljudbilden fylls ut blir det distanserat och livlöst. Det är hela det där amerikanska Spector-arvet som jag inte klarar av som bubblar upp. Det är bitvis påfrestande orkestralt. Till slut blir det för mycket av allt och jag börjar drömma mardrömmar om fagotter och klockspel.

Bäst är en enkel countryfärgad popbagatell, ”Years Ago”. Sång, gitarrplock och ljusa ”duh-duh-duh”-körer. Superenkelt. Supereffektivt. Superbra.

Men när det är stelt och låtsaseuforiskt som i efterföljande ”Say Yes” tappar jag tålamodet.

Å andra sidan. Jag tycker om rösten tillräckligt mycket för att vilja lyssna. Försöka lyssna. Vilja gilla. Och jag lyssnar och lyssnar och lyssnar.

Men det hjälper ju inte. Det måste finnas något där. Och jag hittar det baske mig inte. Det här talar inte till mig. Och det känns lite besvärligt att erkänna.

Och även om jag i efterhand delvis omvärderat ”Wonderland” så är det här en tripp vidare längs de stigar det albumet pekade ut. En rutt jag inte är nämnvärt intressrad av att följa till slutet.

Äh. Ni förstår. Ni har säkert känt det själva. Det går inte såga en gammal favorit ens när han är så där.

Kanske innebär det här att Charlies kommer tillbaka i gammal storslagen form nästa gång? Nu när Tim fått tömma sin amerikanska ådra på egen hand.

Jo, så måste det bli.

Hoppas jag.

Tror jag.