TV-masterna blinkar som två trollspön i skymningen mot den lilablå himlen. De pekar uppåt och förklarar på samma självklara och naivistiska sätt som Granada; ”Where Stars Are Made”. Anna Järvinen, Magnus Vikström och Christoffer Gunrup delar på låtskrivandet och som vanligt står Anna och Magnus för varsin del av textförfattandet den här gången också. Detta […][...]

På sätt och vis önskar jag att Jens Lekman kunde varit lite mer som George Stark. För er som inte behärskar kommersiell skräpkultur, kan jag berätta att George Stark är ett ondskefullt alias till Thad Beaumont, huvudpersonen i Stephen Kings roman ”Stark” – precis som hans egen pseudonym Richard Bachman kom att kallas ”en Stephen […][...]

Min skivsamling är internationell på ungefär alla sätt som går. Det är väl också ett av de främsta skälen att jag överhuvudtaget lyssnar på musik. Möjligheten att fylla min lägenhet med toner från alla världens kulturer, språk och hörn. Ja. Skitsnack förstås. Det vore ingen underdrift att säga att merparten av all musik jag lyssnar […][...]

Gay pride-festival 2003 och någon säger: - Jag tycker det är härligt att bögarna vågar visa vad de känner och att de inte behöver känna sig underlägsna. Jo, ni läste rätt och, jo, det står 2003 överst. Med ett språkrör som Joel Gibb och en nationalsång som ”The Man That I Am With My Man” […][...]

Egentligen är det så enkelt. Ni kan säga vad ni vill. Om innovatörer. Om de hjältar som spränger alla kända gränser i jakten på det nya. Om det nödvändiga i ständig utveckling. Det spelar ingen roll. Den enda musik som verkligen räknas är den som kan bryta sig igenom alla cyniska skyddsplåtar. Som passerar hjärnan […][...]

Det var en gång en person som sa till mig att jag såg finsk ut och var finsk till sättet. Han sa att jag skulle ta det som en komplimang. Just då blev jag mest förvirrad men nu förstår jag, känner mig hemma och har vant mig vid tanken. Laakso är nämligen så mycket mer […][...]

Some guys they just give up living And start dying little by little, piece by piece Some guys come home from work and wash up And go racin' in the street She sits on the porch of her daddy's house But all her pretty dreams are torn She stares off alone into the night […][...]

När jag lyssnade av senaste Sonic-cd:n var det en låt som ställde sig längst fram och sparkade mig på smalbenen. En kort effektiv postpunkstänkare (jo jag vet snart måste någon förbjuda det där ordet postpunk, innan det blir ett skällsord och rött skynke). Trots ett rekordtrist ljud på kompgitarren var det ”Moving” jag gick loss […][...]

Jag hade förberett mig på att såga ”Nerves”. Jag var så besviken. Igen. Jag var så säker på det att jag kände mig olycklig. Olycklig för att de till slut hade gått över gränsen. Den där gränsen de alltid balanserat på och alltid varit nära att tippa över på fel sida om. Gränsen som gett […][...]

Skvallret om Mark Ronson är nästan tillräckligt roligt att skriva om. Han är britt från början, flyttade när han var åtta år med sin mamma till New York och styvfadern Mick Jones från Foreigner. Mark är därför uppväxt vid Central Park West i ett femvåningshus som finansierades av intäkterna från dängan ”I Want to Know […][...]