Recension
- Naturaliste (CD) The Lucksmiths
- 2003
- Fortuna Pop!
Att få smälta en ljummen sommarkväll
Lyssna
Externa länkar
- Bandets egna sida
- Pop är alltid pop. Även hemsidor.
- Skivbolagets hemsida
- Soul ska vara ett kännetecken... Jag vet inte.
Jag minns att jag blev nervös. Nog hade jag tjatat på min polare att jag skulle få vara DJ med honom på nationen, men kanske inte en sådan kväll. Nu stod vi där på Blekingska i Lund och insåg att bandet som skulle spela på kvällen var The Lucksmiths. Kändisnerverna slog en bastion runt två poppojkars hjärtan. Vad spelar man när Lucksmiths står i baren och dricker öl? Eller vad säger man om de skulle önska något obskyrt popband från Australien.
Nervositeten dog när större delen av besökarna inte var där för bandet utan för ölen. Det krävdes ständigt rocksväng, och när Lucksmiths gick på scenen räddade de oss snarare än stjälpte oss (killen som ständigt önskade Stone Temple Pilots började nämligen bli våldsam).
Det var en fantastisk spelning också på grund av bandet i sig. När sedan albumet ”Why That Doesn't Surprise Me” släpptes 2001 så längtade jag återigen till möjligheten att se Lucksmiths live.
Det fick jag inte, istället stacks deras senaste fullängdare i min hand en tidig vårdag 2003. Efter tre lyssningar är jag lycklig igen.
”Naturaliste” är inte ett äpple som faller långt från trion Marty Donald, Mark Monnone och Tali White.
Den som lyssnats på The Lucksmiths förut känner igen sig, och den som tar steg på en ny stig kommer snart att vara som hemma.
Med rötter i Go-Betweens och The Smiths snickrar återigen bandet små popdängor i dur, och då och då i moll. Texterna behandlar kärlekens slumpvisa närvaro och latenta frånvaro. Klassisk engelsk pop? Jo.
The Lucksmiths tar dock och rör sig i något vidare cirklar med ”Naturaliste”. Skivan blir ibland nästan en travesti på gamla Simon and Garfunkel-låtar (”Take This Lying Down”). Eller när jag svassar runt de Eggstone-doftande låtarna ”There Is a Boy That never Goes Out” och ”Camera Shy”.
Bäst blir det dock trots allt när bandet förstärks på ett par låtar med kvinnliga vokalister. ”Stayway Stars” med The Salteens med Sarah Lockwood är så där Hellströmskt vacker med trumpet. När Eva Sommerfeld sedan backar upp trion i Belle and Sebastian-eposet ”The Sandringham Line” är i varje fall jag hänryckt i popens långsamma och spröda virvlar. Känn bara textraden: ”I sat backwards on the train/And suddenly/The city was further and further in front of me.”
The Lucksmiths gör återigen en gedigen skiva, utan dalar och utan de där riktiga hitsen. Jag tycker det är deras styrka, och det kännetecknar bra pop ibland. Deras mjuka sånger om kärleken och livet får vara mitt sällskap till solnedgångarna i sommar.
Publicerad: 2003-05-28 00:00 / Uppdaterad: 2009-01-13 19:33
9 kommentarer
kantigt men ändå runt som en trumma.
#
Ja ut och älska i sommaren bara!! :)
#
jo den här skivan är vacker. en platta att lyssna på en sån där riktigt sen natt när solen börjar gå upp och man bara är lycklig. eller vill vara det.
#
Jag var där!
#
Denna skivan är ok men helt klart den svagaste de släppt de senaste åren.
#
ah! jag vill att den här skivan ska vara bra. lika bra som deras förra skiva och lika bra som guild league-skivan. jag hoppas den är det. på thecricket.nu verkar de ju tycka annorlunda men.
#
Den är tyvärr inte lika bra som Guild league-skivan, men en smått underbar samling finurligheter ändå. Som vanligt, alltså.
#
HAtA SMithS!
(även dessa!)
#
Elton John dokumentär på tvåan ikväll.
#
Kommentera eller pinga (trackback).