Det finns, grovt förenklat, ett par olika varianter av soundtracks av typen ”musik från filmen”. Dels den i r'n'b- och hiphopsammanhang så populära varianten med mängder av exklusiva och nyskrivna låtar. Dels varianten där filmskaparen samlar ihop en rad med gamla låtar som han tycker passar filmens scener (Quentin Tarantino var 90-talets kung i den […][...]

Så kommer den i alla fall. Lite senare. Jag kände att jag var tvungen att skriva om Under Construction, trots att vi lämnat 2002 bakom oss. Det är ju ändå Missy. Förra året avslutades med att en drös r’n'b-artister följde upp smått fantastiska skivor. Ja Rule, Jaheim, Jay-Z och Nas för att nämna några. Det […][...]

”Everybody’s rappin’ / and only few can flow”, konstaterade J-Live i Braggin’ Writes för några år sedan. Helt sant. Och få flyter bättre än Nasir ”Niggaz Against Society” Jones. Så har det varit ända sedan debuten 1994. Inför recensionen har jag levt med Nas fem tidigare skivor (ja, eller åtta, beroende på hur man räknar). […][...]

Det finns få saker här i världen som är lika pinsamma som svensk hiphop. Allvar. Rappare som inte kan rappa och trötta beats. Försöker vara tuffa och hårda fast vi vet att det är mycket hårdare att ha en gitarr på magen. Texterna är pinsamma med en massa påhittade ord. Bara massa skryt om hur […][...]

Ett av de säkraste tecknen på att en artist tappat kontakten med sina rötter och hur nere de är med människorna de hängde med innan de blev berömda är när han eller hon börjar prata om vilken bra kontakt de har med sina rötter och hur nere de är med människorna de hängde med innan […][...]

Förväntningar är ett satans otyg. Eller… Eller förväntningar kanske funkar rätt bra när man tror att något kommer blir riktigt, riktigt Lakritspuckuselt och så visar det sig bli smått fantastiskt. Då är det okej. Men när det gäller skivor är det allt som oftast det omvända som gäller. Halva nöjet med musik är förväntningarna inför […][...]

Run DMC, Mariah Carey och Britney Spears har redan gjort det. Spelat in en ny Flashdance mycket baserat på deras egna resor mot stjärnstatus och med dem själva i huvudrollen. Nu har turen kommit till rappens vite bad boy, Eminem. För trots att jag inte sett filmen, och trots att Eminem själv sagt att det […][...]

Den som säger sig gilla gangstarap utan att äga en enda skiva med Geto Boys ljuger förstås. Under några år knåpade Bushwick Bill, Willie D och Scarface ihop några omistliga rapalbum. Förutom att vara pionjärer inom gangstagenren visade trion även att hiphop inte bara var en angelägenhet för öst- och västkusten. Det gick precis lika […][...]

Visst är det befirande att lyssna på amerikanska hiphopares dissningar av varandra? Inget hymlande med vem man rappar om. Bara rakt på. Stenhårt. Vulgärt. Irriterande. Alla ”god smak”-filter i världen slår i bott och blinkar intensivt rött. Instinktivt vill jag såga, bara för att det är så man ska reagera. Särskilt efter Biggie och 2Pac. […][...]

MTV-galan har med åren kommit att bli en ”riktig” gala med allt vad det innebär av röda mattor, innantillupplästa ”skojiga” presentationer och minutiöst planerade framträdanden. Årets upplaga var inget undantag. Antingen var framträdandet överkoreograferat, eller så användes specialbyggd scendekor. Då var det skönt att se Jay-Z framföra sin Izzo (H.O.V.A.) för första gången. Han intog […][...]