Ett av de säkraste tecknen på att en artist tappat kontakten med sina rötter och hur nere de är med människorna de hängde med innan de blev berömda är när han eller hon börjar prata om vilken bra kontakt de har med sina rötter och hur nere de är med människorna de hängde med innan de blev kända.

This Is Me…Then. Jenny from the Block. Jennifer Lopez är inte J-Lo längre. Nu är hon bara Jennifer. Och Jennifer är nere.

Så nere att hon spelade in videon till Jenny from the Block mitt i South Bronx. Så nere att hon lät säkerhetsvakter spärra av en hel gata i South Bronx för att på så sätt se till att ingen som inte hörde till filmteamet kunde komma i närheten av henne under inspelningen.

Word.

Självklart är det ingen som tar henne på allvar för fem öre. Inte när hon i sin rider kräver att det i logen ska finnas vita albinotigerungar och vatten på flaska tappat i en mongolisk bergsby (okej, jag kanske överdriver lite nu). Diva, är nog mer ett ord som kommit att sammanfatta fröken Lopez rätt väl.

Men att vara en skitstövel i största allmänhet behöver inte automatiskt betyda att man inte kan leverera fantastisk musik. Oftast verkar det väl snarast vara en förutsättning. Och Jennifer Lopez har några riktigt tunga låtar i bagaget. If You Had My Love, Waiting for Tonight, Love Don’t Cost a Thing, Play och I’m Real (med Ja Rule) landar alla mellan ”bra” och ”ruggigt bra”.

Den här gången är det just Jenny from the Block och I’m Gonna Be Alright som leder vägen. Om du hört någon av dem känner du förmodligen igen en hel del sedan tidigare. Och jodå, den första är byggd kring tre välanvända samplingar: Boogie Down Productions South Bronx, 20th Century Steel Bands Heaven and Hell Is a Place on Earth och flöjtslingan från Enoch Lights Hi-Jack, som förmodligen är mest känd via The Beatnuts Watch Out Now. Jadakiss och Styles från The Lox gästar. I’m Gonna Be Alright å andra sidan snor Club Nouveaus Why You Treat Me So Bad, som Luniz framgångsrikt återanvände till I Got 5 On It.

I de här två låtarna funkar saker och ting riktigt bra. Speciellt I’m Gonna Be Alright (som redan dök upp på J to tha L-O! The Remixes) slår ner mitt i gatan så att dammet ryker. Men med den samplingen och med världens bäste Nas som den här gången rycker in är det förmodligen svårt att misslyckas.

Och resten då. Ja. Just det. Då som nu har J to tha L-O räddats av att hon haft rätt folk kring sig. Rätt låtskrivare, rätt producenter och rätt gäster. Det har många gånger räddat upp hennes, ska vi säga, inte helt klockrena röst. Still lovar gott med sina vackra stråkar och sitt I’m Real-gung. Och Loving You, som snor från Mtumes Juicy Fruit och George Bensons Never Give Up on a Good Thing har också sina poänger. Detsamma gäller söta The One, med lån från The Stylistics You Are Everything. Men alla tre skadeskjuts av att Lopez försöker sjunga lite för mycket. Och i balladerna kollapsar saker och ting helt och hållet. Speciellt när spanska gitarrer smyger in från vänster och höger.

Faktum är att jag faktiskt tror att Jennifer Lopez aldrig befunnit sig längre från gatan än på den här skivan.

Då hjälper det inte ens att I’m Glad samplar Schoolly D:s P.S.K. (What Does It Mean?) – den första gangstahiphoplåten.