Den som säger sig gilla gangstarap utan att äga en enda skiva med Geto Boys ljuger förstås. Under några år knåpade Bushwick Bill, Willie D och Scarface ihop några omistliga rapalbum. Förutom att vara pionjärer inom gangstagenren visade trion även att hiphop inte bara var en angelägenhet för öst- och västkusten. Det gick precis lika bra att skildra betongdjugeln i Houston, Texas.

Scarface var alltid min favoritgetokille, med sin mörka, släpiga rap. Han har en pondus som egentligen bara Schooly D kommer i närheten av i gangstalägret. På egen hand lyckades han också fixa till den smått klassiska The Diary 1993. Men sedan har det mest gått neråt. Soloskivorna har varit milt sagt ojämna och förra årets Last of a Dying Breed var ett rejält magplask. Dagjobbet var istället som boss på Def Jam South. Ludacris var ett av namnen som framgångsrikt signades av den gode Brad Jordan.

Och jag erkänner, jag hade faktiskt sorterat in Scarface i den föga smickrande kategorin: ”slut”. Som om The Last of a Dying Breed inte handlade så mycket om Scarface själv utan istället om hans skivkarriär.

Så landar The Fix. Och helt plötsligt studsade Scarface upp från bänken och kastade sig in i matchen igen.

Egentligen är det inget som är nytt. Klassiska gangstateman bockas av ett efter ett. Hemmakvarteren är minsann bäst i världen. Alla som säljer ut ska försvinna snabbt och enkelt. Låtar dedikerade till fallna homies. Ett allvarligt snack med Gud.

Men det som skiljer från förra årets Scarface-skiva är att det känns som om det är en helt ny Scarface som ställer sig bakom micken. En hungrig Scarface. The Fix är inte en uppföljare till The Last of a Dying Breed. Den är en uppföljare till The Diary.

Precis som då är det ett ekande mörkt piano som leder oss in i Scarface värld och sedan leder oss ut igen, 13 spår senare. Hand of the Dead Body heter den här gången In Between Us och Nas har tagit Ice Cubes plats. Mind Playin’ Tricks 94 har förvandlats till Guess Who’s Back, ett Jay-Z-spår som kunde legat på The Blueprint. What Can I Do skulle kunna ha undertiteln I Seen a Man Die part II.

Scarface har haft den goda smaken att kapa en halvtimme från den normala hiphopspeltiden och har struntat i en massa trista mellanspel. Det är elva låtar plus intro och outro. Det har gjort att det här är en av de jämnaste hiphopskivor som kommit på länge, en skiva som går att lyssna på från början till slut. Det är inte ofta det händer. Lägg dessutom till imponerande gästspel från Nas, Jay-Z, Kelly Price, Beanie Sigel och Faith Evans och du har det bästa Scarface gjort sedan The Diary. Kanske till och med det bästa sedan Geto Boys-tiden.

I What Can I Do, skivans stora ögonblick, visar Scarface alla lowridande wannabegangstas var micken ska stå. Tillsammans med Kelly Price vandrar Scarface genom livets bakgator som en vemodig gudfader av den gamla skolan. Det är smutsig storstadsgospel med smak av asfalt, krutrök och spillda liv. En dokumentär på grovkorning film i samma anda som Trick Daddys Thug Holiday.

Scarface reser sig på nio.