Så kommer den i alla fall. Lite senare. Jag kände att jag var tvungen att skriva om Under Construction, trots att vi lämnat 2002 bakom oss. Det är ju ändå Missy.

Förra året avslutades med att en drös r’n'b-artister följde upp smått fantastiska skivor. Ja Rule, Jaheim, Jay-Z och Nas för att nämna några. Det de flesta hade gemensamt var att uppföljarskivorna gjorde mig mer eller mindre besviken. Missy Elliott var inget undantag, men så var det ju också hon som hade mest att leva upp till. För det var med Miss E..So Addictive som 2000-talet började på riktigt. Och det var Missy och Timbaland som stod för fyrverkerierna.

Som så ofta med Timbaland-grejer tyckte jag Work It var sådär när den kom. Som så ofta med Timbaland-grejer tycker jag den är smått lysande nu. Men Work It är ingen ny Get Ur Freak On. Under Construction ingen Miss E…So Addictive.

Men trots det är det här en av förra årets bästa skivor.

Under det drygt ett och ett halvt år som gått mellan skivorna har två stjärnor på r’n'b-himlen släckts. Lisa ”Left-Eye” Lopes och Aaliyah. Det märks. Samtidigt har Missy bantat bort en massa Missy på läkares uppmaning. Det märks inte alls.

För Missy är fortfarande lika knasig som vanligt. Visst är det lätt att vara knasig när Timbaland sitter bakom rattarna, men Missy är knasigare än de flesta. Inte bara för att det var med hennes debut Supa Dupa Fly som Timbaland-soundet satte sig på allvar. Utan för att Missy är den som är mest i fas med Timbalands vibbar.

Den stora skillnaden jämfört med Missys tidigare skivor är att det den här gången finns ett budskap som genomsyrar hela skivan, den allt hårdare stämningen som präglar världens hiphopkollektiv. En fortsättning på den Stop The Violence-rörelse som KRS-ONE länge drivit, om man så vill. Hiphop som kärlek.

Och det är tillbaka till rötterna som gäller även för musiken den här gången. Om Missy flörtade med åttiotalet på förra skivan tar Under Construction det ett steg längre. Med avspark i Public Enemys Shut ‘Em Down är skivan fylld klassiska hiphopsamplingar. Martin Luther King, Double Trouble och Beastie Boys är några som svischar förbi. Och gammalt hederligt scratch, en rätt ovanlig Timbaland-företeelse (eller, ja, om man inte räknar hans beatboxscratchande).

Gästlistan är sig rätt lik. Method Man, Ludacris, Jay-Z och Ms. Jade dyker upp även den här gången. Av dem har Method Man fått bästa låten genom det fullständigt knäckande öppningsspåret Bring the Pain. T(L)C bjuds in på den här skivans stora gospelstund, vackra Can You Hear Me, tillägnad Left-Eye och Aaliyah. Även Beyoncé levererar i Nothing Out There for Me, men jag hakar tyvärr mest upp mig på de få sekunder hon försöker rappa. Det borde hon hålla sig borta från framöver.

Men Under Construction är inte årets stora Timbaland-album. Den titeln går, med liten marginal, till Ms. Jade. De riktigt överjävlamänskligt bra låtarna finns på Girl Interrupted. Visst finns de här också, Work It, Bring the Pain, Go to the Floor och Play That Beat, men motsvarigheterna på Ms. Jades skiva är snäppet vassare. Ms. Jade, alltså, om jag tvingades välja. Nu är det tur att jag slipper, eftersom båda är nödvändiga.

Skaffa Girl Interrupted. Skaffa Under Construction. Där har du två av de främsta skälen till att skivåret 2002 blev så bra.