Förväntningar är ett satans otyg. Eller… Eller förväntningar kanske funkar rätt bra när man tror att något kommer blir riktigt, riktigt Lakritspuckuselt och så visar det sig bli smått fantastiskt. Då är det okej. Men när det gäller skivor är det allt som oftast det omvända som gäller.

Halva nöjet med musik är förväntningarna inför nya skivor man väntat som en idiot på. Lyssna igenom gamla skivor och hoppas, hoppas att det ska bli så där överjävla bra som man vill att det ska bli. Och efter att ha trissat upp förväntningarna så högt att inte ens What’s Going On eller Please skulle kunna leva upp till dem, så får man skivan i sin hand och stoppar in den i stereon, nästan med darrande hand, trycker på play och så…

Jaha.

Det var det.

Ghetto Love var namnet på förra årets bästa soulskiva i min bok. Inte nog med att det var årets soulupplevelse, det var också Jaheim Hoaglands debut. En debut som, under Kay Gees överinseende svetsades ihop till en helhet med ena foten på gatan och den andra i sängkammaren. Hiphop i attityd, klädsel, tatueringar och musik. Förförarsoul i ögon och röst.

Stundtals rent religiöst.

Och så vrider vi fram klockan drygt ett och ett halvt år. Till en oktoberdag som kändes mer vår än höst i luften. Människorna kring mig kände det också. Det var något i luften. Jodå, senare samma dag hörde jag för första gången förstasingeln från Jaheims nya, jag säger det igen, JAHEIMS NYA, skiva. Don’t hate on us, we’re fabulous. Sannerligen. Och så kröp de sig på mig igen. Förväntningarna. Jag började fundera på hur många sätt man kan variera frasen ”årets soul” i en recension.

Efter att ha lyssnat igenom Still Ghetto två gånger muttrade jag ilsket något om ”ja, inte mer än en femma”.

Men det här är bättre än en femma. Bara de fyra första låtarna (minus introt) lyfter den här skivan långt över en femma. När väl förväntningarna gått och satt sig i avbytarbåset i väntan på nästa upptrissning (Ja Rule! Jay-Z! Nas!) börjar man kunna lyssna på riktigt. Och Still Ghetto börjar riktigt bra med en fyra låtar lång djupdykning i soulhistorien.

Diamond in the Ruff samplar The Fantastic Four medan Fabulous, med sin underbara barnkör, snor pianot från Harold Melvin & The Blue Notes makalösa Wake Up Everybody och lyckas få till en av den snyggaste Philly-återanvändningar jag någonsin hört. Teddy Pendergrass, den främste Blue Noten, återkommer också i Backtight, där en annan McFadden/Whitehead-komposition används: Somebody Told Me.

I efterföljande Let’s Talk About It och Put That Woman First har två Stax-inspelningar hittat in i mixen: Bessie Banks Try To Leave Me If You Can (But I Bet You Can’t Do It) respektive William Bells I Forgot To Be Your Lover.

Och, ja, då är det ungefär hur bra som helst. Särskilt de tre sistnämnda låtarna (två producerade av Kay Gee och en av ”You Can Ask” Giz) är musik som alla som tjurigt hävdar att det inte gjorts någon bra soul sedan sextiotalet borde tvingas lyssna på. Många gånger.

Men sedan smäller skivan in i väggen rejält när det som borde varit skivans starkaste ögonblick snurrar igång. Jaheim och Mary J. Blige, det skulle kunna bli det bästa som hänt sedan Marvin och Tammi, men småjazziga Beauty and the Beast är faktiskt snudd på skivans tristaste spår. Det blir aldrig några gnistor. Och sedan hämtar sig Still Ghetto aldrig riktigt.

Visst sjunger Jaheim som en gud i alla 16 spår, visst är Everywhere I Am sagolikt vacker och visst är de två sista spåren Every Which Way och Still Ghetto (den sista med Taquane Hoagland som jag misstänker är Jaheims brorsa) gatusoul av bästa klass. Men däremellan känns det mest som sämre kopior av låtarna från Ghetto Love.

Om det sedan bara beror på mina sönderskruvade förväntningar får framtiden utvisa.