Foto: Ralf Strathmann Peter Tägtgren är en man av dubbel natur. Å ena sidan frontman för Hypocrisy och det egna bandet Pain. Å andra sidan något av en ensamvarg som trivs bäst på sin egen kant i skogen i Dalarna. – Det är skönt att man är lite av en bondmänniska, säger han. Även hans […][...]

En årets låt från varje skribent. En motivering varför. Tillsammans blir det tolv låtar i en asbra spellista. 01. Kelis ”Appreciate Me” ”Don't take my kindness for weakness” mässar Kelis med back-up av en ståtlig kör, mer hängiven än någonsin förr. Bedårande och mäktigt. [Agnes Arpi] 02. My Darling You! ”Please Don't Talk To Me […][...]

Veddiges finest, Trendkill, (finns det fler…?) bygger sin stabila debut på en bas av thrash metal och mina tankar går osökt till The Haunted anno Marco Aro flera gånger. Och det är faktiskt inte världens sämsta influens. Men trevligheterna börjar när de späder ut sina thrash metal-influenser. Kanske är det bandnamnet som spelar mig ett […][...]

Rammstein fortsätter sin väg mot ett mer organiskt sound. På ”Rosenrot” blickar de även åt fler håll och tar för första gången in engelska i låtarna. Resultatet är splittrat. Första halvan av skivan är helt klart den bästa. Den andra halvan kan man rent krasst skita i att lyssna på. Nedgången börjar med ”Stirb night […][...]

Att den här skivan gick till mig och inte stannade hos chefredaktör Kal är fortfarande förvånande. Han har ett betydligt bättre förhållande till Korn än vad jag har. Dessutom har han en dokumenterat stark relation till Nine Inch Nails, ett band jag trots en sittning med nämnde herre ännu inte kunnat ta till mig. Var […][...]

Det tar dryga sex minuter in i skivan, halvvägs in i andra spåret ”Nathicana”. Då fångas mitt intresse fullständigt. Efter att ha hamrat stelbent fram till dess, trappar norrmännen ner på takten ner och gitarrerna harmoniserar. I avbrottet där de släpper taget en aning och man får tillfälle att reflektera över vad som försigår. Där […][...]

U2 är, tillsammans med The Smiths, det mest överskattade bandet på planeten. Därför åkte en varningsflagg upp när jag noterade att Fear Factory gjort en U2-cover på nya skivan ”Transgression”. Lyckligtvis for flaggan upp i onödan. Men covern är inte helt missvisande trots allt. Detta är ändå Fear Factorys rockplatta. I alla fall den mest […][...]

En enda låt uppdelad i tretton stycken och förprogrammerade trummor. Där har ni det mest uppseendeväckande med nya Meshuggahgiven ”Catch Thirtythree”. Att ha en enda låt och dela upp den i kapitel må vara vardagsmat 2005, men för Meshuggah är det en ny stig att vandra. Eller en avstickare snarare. Redan nu har de aviserat […][...]

Att släppa en självbetitlad skiva efter att ha existerat i ett och ett halvt decennium innebär vissa förpliktelser. Det är definitivt ingen debutskiva i detta fall, och således tolkar jag titeln som att det är en skiva som verkligen definierar bandet och deras sound. Vilket mycket riktigt stämmer. För att dra på en växel till […][...]

Singeln ”Stabbing the Drama” tilltalade mig. Det var lite förvånande faktiskt. Jag har varit skeptisk mot Soilworks thrashigare variant av Göteborgssoundet med ren sång på sina håll. Just på grund av den rena sången. Men på singeln tog inte skönsången så stor plats och de feta riffen vägde upp platsen den tog. Albumet ”Stabbing the […][...]