Tiden går fort minsann. Det känns som det var igår jag först hörde talas om Peter Tägtgrens sidoprojekt till Hypocrisy, Pain. Nu har han hunnit med att prångla ut fyra album med eurotechnoorienterad metall.

Pain har sedan begynnelsen betraktats med stor skepsis från min sida och det blir egentligen inte bättre med ”Dancing wirth the Dead”, som är den första riktigt seriösa kontakten jag har med bandet.

Postitivt är att det är mer gitarrer än vad jag hade väntat mig. Kollegor har även lyft fram att ”Dancing with the Dead” ger plats åt just gitarrer på ett mer frikostigt sätt än vad tidigare varit fallet.

Nils Hansson skriver i DN att stora likheter finns med E-type. Jag kan förstå hans poäng, samtidigt som Pain skiljer sig markant på flera punkter.

Förutom användandet av gitarrer bär skivan en helt klart mörkare ton än all eurotechno och E-type jag haft kontakt med (i ärlighetens namn inte speciellt mycket, men ändå). Troligen är det en produkt av att Peter själv inte verkar ha mått speciellt bra under tiden skivan skapades, med en kulmen i att han ramlade samman på en pub och drabbades av hjärtstillestånd. Skivans titel såväl som låttitlarna ”Bye/Die”, ”Not Afraid to Die” och ”A Good Day to Die” vittnar om att händelsen berörs ganska friskt.

Gitarrerna tar stor plats och på sina håll är det rena tuggriff. Inledningen av titelspåret och partier i inledande ”Don't Count Me Out” är två exempel. Paralleller till Hypocrisy kan dras i första singeln ”Same Old Song”, som med lite god vilja kan liknas vid Hypocrisyhiten ”Fractured Millenium” .

Jag är ärligt talat inte speciellt förtjust i musiken, men den stör mig inte heller. Det är tunga riff på de flesta håll och medryckande melodier, men ingenting jag går igång speciellt hårt på. Singeln ”Same Old Song”, titelspåret och någon mer kan jag komma på mig själv med att gå och gnola på, men mer än så är det inte.

En avgörande sak i min inställning till Pain är det faktum att det är just Peter Tägtgren som står bakom. Kan Pain få folk att upptäcka Hypocrisy och dessutom ge mannen medel att spela in fler skivor med Hypocrisy och fortsätta sitt gedigna arbete som producent i studion Abyss är det sannerligen så att ändamålet helgar medlen.

Förhoppningsvis kan Pain sno åt sig en del av marknaden i mittfåran, men det verkar föga troligt att låtar som ”Dancing with the Dead” eller ”Nothing” skulle kunna gå hem på ett dansgolv med sina feta riff. Men de skulle definitivt göra dagens dansgolv mer uthärdliga.

Nils Hansson skriver för övrigt också att det är för Pain och inte för Hypocrisy som Peter Tägtgren kommer att bli ihågkommen. Jag tror precis tvärtom.