Med en klump i halsen springer jag hem. Jag får inte vara med när de andra killarna ska leka. Besvikelsen är stor och det är nästan så jag tar till gråten, men stoltheten sitter som en propp.

Mor förstår besvikelsen och tröstar, samtidigt som hon sätter på varm choklad. ”Det går över” och det kommer det väl att göra också. Trots att det just nu känns väldigt avlägset.

De andra lyssnar på Judas Priest och Mercyful Fate. Själv är jag fortfarande övertygad om att Iron Maiden är bäst när det gäller hårdrock och 1980-tal. De andra är inte dåliga, men inte heller lika bra.

Snöpligt är vad det är. Vi har ju hållit ihop ett tag nu och ett tag var vi riktigt bra kompisar. Att vi så snart skulle gå skilda vägar hade jag aldrig trott. Visst, innerst inne håller de också fortfarande Iron Maiden väldigt högt, det är jag säker på, men just nu är det andra grejer som smäller högre. Där jag fortfarande har Maiden långt fram i skivbacken har de andra grejer.

Och det tilltalar inte mig riktigt. Glädjen verkar ha försvunnit och det mesta känns mer elakt och mer allvarligt. Tyvärr. Givetvis ett oklanderligt genomförande, bortsett från den allt för gälla sången som skär genom ljudbilden. Men inte samma gnista.

Besvikelsen lägger sig efter ett tag, som den alltid gör. Mors ord och den varma chokladen inverkar ungefär lika mycket. Hon sätter på ”Killers” med Maiden och de befäster sin position långt fram i skivbacken. Men just nu är det lite för många skivor mellan dem och mina gamla kompisar för att jag skall vara tillfreds.