Drömhus. Det är lite Rosa helikopter och Bubbles över det. Visst, Dr. Alban-upptäckta Drömhus kommer aldrig gå till historien som ett av de mest betydelsefulla banden någonsin. Och egentligen är Drömhus ett av de där musikprojekten man ska skratta lite nedlåtande åt. Vill ha dig, liksom. Håll i er nu. Jag har skivan. Jag tycker […][...]

Playgirl landade som en mindre bomb i mitt liv. Det var innan världen lärde sig säga synthcore, electro clash eller nu electro. För mig var det bara en överdos härligt nostalgiskt syntpop koncentrerat till drygt fyra minuter som sköljde över mig. Och det fick det gärna göra. För Playgirl var en av de där låtarna […][...]

Grammisnomineringen för X Marks the Spot gav uppenbarligen blodad tand. Nu kommer del två i samma serie. Och precis som förra gången är det en intressant vägkarta för alla som gillar att kryssa runt på den svenska housescenen. I alla fall enligt etiketterna Route 33 och Tangent Beats. X Marks the Spot är kanske inte […][...]

Nu gissar jag bara, men jag tror att de tre ord som rubriken utgörs av fick rätt många att storma från datorn i panik, skrikande ”neej, neej, neej!” medan de försökte få huvudet att sluta göra en Linda Blair. Tre otäcka ord. Italiensk, plast, disco. Plast? Ja, inte i själen då, men väl i maskinerna […][...]

Det är alltid ett helsicke att få till en klassiker som allt annat i genren ställs emot. Speciellt som det också drabbar ens egna verk. Och hur mycket Roni Size än försöker kommer allt han gör alltid att jämföras med hans stilbildande debut från 1997, New Forms. Men skam den som ger sig. Touching Down […][...]

Jag gillar videor där folk cyklar. Det finns inget som helst rationellt bakom det. Och egentligen har det väl ingenting med musik att göra. Men jag råkar gilla videor där folk cyklar. Och säga vad man vill, men visst kan en video påverka vad man tycker om en låt. Och ibland kan en video göra […][...]

Hej. Jag heter Ola. Jag gillar inte Born Slippy. Så. Nu är det ute. Nu är det sagt. En av nittiotalets allra största klubbhits. Som kom att sätta sitt avtryck på en hel Trainspotting-klubbgeneration. Hyllad som inget mindre än ett mästerverk mest överallt. Jag tycker den är stentrist. Okej. Det faktum att jag faktiskt tillbringade […][...]

Tredje skivan från gruppen med det allmänt vedervärdiga namnet Puddu Varano. Även om det inte är Alex Puddus och Morten Varanos fel att de heter som de heter, så hade det gott kunna välja nåt annat. Nåja. Jag skulle acceptera Engelbert Humperdinck om det var priset att betala för en skiva som får mig att […][...]

Det är alltid fascinerande när en låt blir så populär med en annan artist att de flesta inte har en aning om vem som gjorde den först. De flesta tror nog att det var Aretha Franklin som först krävde R-E-S-P-E-C-T och att The Beatles skrev Twist & Shout. När Atomic Kitten nu gör en cover […][...]

Så är Sveriges housigaste spårvagnspassagerare tillbaka med ny skiva. Bara att höra talas om skivan fick mig på gott humör. Lite varmt svängande house när kvicksilvret börjar dala. Kanske har du redan hört Work, singeln som bjöd på första smakprovet från tvåan. House av det lagom djupa slaget. Varmt dunk, fantastisk sång, jazzigt sväng och […][...]