Hej. Jag heter Ola. Jag gillar inte Born Slippy.

Så. Nu är det ute. Nu är det sagt. En av nittiotalets allra största klubbhits. Som kom att sätta sitt avtryck på en hel Trainspotting-klubbgeneration. Hyllad som inget mindre än ett mästerverk mest överallt.

Jag tycker den är stentrist.

Okej. Det faktum att jag faktiskt tillbringade ett år med att studera i Wales när Trainspotting-vågen svepte fram som värst över de brittiska öarna har säkert med saken att göra. Speciellt som det betydde att varenda britt som fick i sig minsta lilla alkohol började bröla ”LAGERLAGERLAGER!” i tid och otid. Det är nog för att man ska börja lyssna på Rockklassiker 106,7 FM. Men sen var ju låten dessutom inte bra någonstans.

Underworld, däremot, har jag alltid gillat. Ja, förutom det klavertrampet då. Deras mörka, atmosfäriska musik i gränslandet mellan techno och house och Karl Hydes helt obegripliga pratsång som inte låtit som någon annan. Som bara låtit som, tja, Underworld.

Men när nya singeln Two Months Off landade visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Underworld lät… glada. Inte bara glada utan rentav lyckliga. Om Karl Hyde och Rick Smith blivit så glada för att Darren Emerson lämnat gruppen ska jag låta vara osagt, men för att vara Underworld är Two Months Off en djupdykning i prozacfabriken. Snuskigt bra, visserligen, men skulle hela skivan låta så här?

Svaret är: nej. Saker och ting är sig mest rätt lika på Underworlds fjärde fullängdare. Och trots att det här ju faktiskt är en unik skiva från gruppen, gruppens första som duo sedan ”nystarten” med Dubnobasswithmyheadman, så är inte Emersons avhopp särskilt märkbart. Rätt ofta får jag för mig att A Hundred Days Off låter ljusare och mer lättillgänglig än föregångarna, men det tror jag mest beror på att jag luras av stämningen som Two Months Off satte.

Det finns som de vanliga ingredienserna. Från de atmosfäriska och långsamt suggestiva landskapen i Luetin till det obligatoriska klubbtrancespåret Dinosaur Adventure 3D. Spår som Sola Sistim och Little Speaker bär inte så lite ekon av Dubnobasswithmyheadman hypnotiskt mässnande stämning.

Men det finns som sagt nyheter för de mest inbitna undervärldarna. Löjligt svängiga Two Months Off tar avstamp i Born Slippy och växer sig över nio minuter till rena halleluja-gospeln. Precis som på förra skivan finns det även denna gång en ett spår som ganska markant bryter av från resten av materialet. Fast där Bruce Lee var oborstad och hårdslående breakbeatfunk är Trim åttiotalssyntpop goes country, komplett med slideguitar och ”hee hee hee”. Knasigt bra. Dessutom ligger två och en halvminuterspärlan Ess Gee insprängd som en oas i elektroniken. En stillsam gitarrsak. Brian Eno tänker jag.

Underworld levererar en stabil skiva som kan verka lite tråkig de första genomlyssningarna, men som ganska snabbt växer. Och det trots att det inte finns några mästerverk riktigt i klass med Dirty Epic eller Push Upstairs.

Kort sagt en skiva som låter som, tja, något Underworld skulle göra.