Playgirl landade som en mindre bomb i mitt liv. Det var innan världen lärde sig säga synthcore, electro clash eller nu electro. För mig var det bara en överdos härligt nostalgiskt syntpop koncentrerat till drygt fyra minuter som sköljde över mig. Och det fick det gärna göra.

För Playgirl var en av de där låtarna som fick mig att springa runt, runt i lägenheten och skrika ”OOH! OOH! OOH!” i ett försök att sammanfatta precis hur bra den var. En låt som fick mig att ringa till bekanta mitt i natten och tvinga dem att lyssna genom telefonluren. Musik som fick mig att springa upp och ner i mitt hus, banka på dörrar till människor jag inte kände och trycka egenhändigt kopierade kassettband med Playgirl på i händerna på dem. Tre minuter och fyrtionio sekunder som gjorde att solen för ett tag aldrig gick ner och för en stund målade världen i mycket vackrare färger.

Jag överdriver kanske lite nu.

Men om du inte fattat det vid det här laget, tyckte jag att Playgirl var en väldigt bra låt.

Och även om inget annat på debuten nådde upp till samma fånnostalgiska höjder gillade jag 604 mer än mycket annat förra året. Syntcore, electro clash eller nu electro? Tja, för mig var Ladytron ”pop”, kort och gott. Pop som man gjorde det nästan tjugo år tidigare.

Så när det nu är andra gången gillt för världens mesta brittisksvenskbulgariska syntpopband är det klart att jag började skruva upp förväntningarna så smått. För även om Seventeen inte blev ett lika intensivt motionspass i mitt liv fanns allt där. Helen Marnies sång var lika naivt blasé som förut. Mira Aroyos pratsång precis lika monotont mässande. Daniel Hunt och Reuben Wu förpackade i bakgrunden alltihop i en oemotståndlig popkaramell.

Och Light & Magic är ju också den precis lika bra som förut. Men ändå inte. Eller kanske just därför.

Poplåtarna finns här. Seventeen, Flicking Your Switch, Cracked LCD och Evil sätter sig envist längst bak i huvudet och vägrar flytta på sig. Rätt ofta märks det att kvartetten har en fullängdare bakom sig. Light & Magic känns mer genomarbetad. Känns mer som ett helt album.

Men samtidigt känns det som om lite av charmen har försvunnit. Som om lite av det oborstade har kammats ner och slipats till. Tyvärr. Dessutom har de storslagna syntljudbyggena fått mer plats på bekostnad av melodierna. Eller rättare sagt så har melodierna tvingats in i onödigt undergångsfärgade kostymer.

Fast mest är det nog bara jag. Som hade lite för höga förväntningar. Förväntningar som gör att Light & Magic på det hela taget känns snäppet sämre än 604.

Med andra ord är uppföljaren väl värd att kolla in om du gillade debuten. Men gör just det: kolla upp den. Innan du köper.