Tredje skivan från gruppen med det allmänt vedervärdiga namnet Puddu Varano. Även om det inte är Alex Puddus och Morten Varanos fel att de heter som de heter, så hade det gott kunna välja nåt annat.

Nåja. Jag skulle acceptera Engelbert Humperdinck om det var priset att betala för en skiva som får mig att gå upp i split. Fast nu blir det inga gymnastiska övningar. Snarare en gäspning.

De beskriver själva sin musik som en salig blandning av funk, sjuttiotalsdisco, house, soul, latin och rock. Och resultatet blir allt på en gång, utan att lyckas fånga något av det som gör respektive genre bra.

Inledande Blue Sky White Sand är Mobys Why Does It Hurt So Bad (eller vilken låt som helst från Play, egentligen) rakt av. På följande Hide Your Ways blir det jazzig sommarbossa med bongotrummor, akustisk gitarr, visselpipa och en massa tvärflöjt. Det enda riktigt bra är danska Pernille Rosendahls småhesa och nasala röst.

Resten av Time to Grow innehåller mer av samma sak. Lite house, lite funk, lite tråkigt. Inte för att det är dåligt. Det är det inte. Det är snyggt och välproducerat rakt igenom. Men det är så förbaskat ospännande och osvängigt att tapeterna krullar sig.

Men, tja. Reklamfilmer behöver också musik.