Recension
- Cruelty Without Beauty (CD) Soft Cell
- 2002
- Cooking Vinyl/BonnierAmigo
Håller inte hela vägen
Lyssna
Externa länkar
- The Theatre of Marc Almond
- Almonds officiella sida, som numer också verkar vara den officiella sidan för Soft Cell.
- Cooking Vinyl
- Soft Cell återfinns förstås också på skivbolagets sida.
Det är alltid fascinerande när en låt blir så populär med en annan artist att de flesta inte har en aning om vem som gjorde den först. De flesta tror nog att det var Aretha Franklin som först krävde R-E-S-P-E-C-T och att The Beatles skrev Twist & Shout. När Atomic Kitten nu gör en cover på The Tide Is High heter det allt som oftast att Blondie gjorde originalet. Många tänker nog på Jimi Hendrix när man pratar om All Along The Watchtower. Och Whitney Houston har väl snudd på lagt beslag på I’m Every Woman och I Will Always Love You. Sedan finns förstås gråzoner som att Marvin Gaye och Dusty Springfield inte var först med I Heard It Through the Grapevine respektive Son of a Preacher Man.
Det finns många andra exempel.
Det är än mer fascinerande när en artist skriver in sig i musikhistorien med en enda hit, som är en cover på någon annans låt. För även om Marc Bolans flickvän Gloria Jones var den som först spelade in Tainted Love 1964, så är det Soft Cells version som placerat den i populärmusikens hall of fame.
När Soft Cell drog sina extranummer på Arvika blev det deras tre största låtar, förstås. Och ironiskt nog betyder det inte en, utan två covers. Dels Tainted Love och dels deras snudd på oemotståndliga syntpoppiga version av The Supremes Where Did Our Love Go?
Efter Marc Almonds soloäventyr och Dave Balls utflykter med The Grid verkar det som om de båda tycker det är dags att krama lite mer ur fenomenet Soft Cell. Den åttiotalstrend som sveper fram just nu gjorde förmodligen beslutet enklare.
Men trots att Soft Cell säkerligen kommer tillbaka vid helt rätt tillfälle, när åttiotalsretro är mer rätt än aktier, så blir det inte en timewarp till det tidiga åttiotalet. Flera har skrivit att Cruelty Without Beauty tar vid där This Last Night in Sodom lämnade av. Att det fortfarande är 1984. Men som så många andra syntpopband från det tidiga åttiotalet ger sig Almond och Ball inte iväg på varken en syntpopretrotripp, som Ladytron, eller en electroclashhappening typ Felix Da Housecat. De var med när det begav sig. På riktigt. Been there, done that.
Istället för det tidiga åttiotalet är det det tidiga nittiotalet som står på menyn. Tiden mellan Almonds soloalbum Tenement Symphony (skivan som The Ark sannolikt alltid velat göra, även om de inte vet om det) och Pet Shop Boys Very.
När jag såg Soft Cell på Arvika var det en rätt trist upplevelse, tyvärr. Det nya materialet lät platt. Därför hade jag inte speciellt höga förväntningar på gruppens första skiva på 18 år. Men gruppens nya material trivs bättre på skiva än på scen.
Darker Times studsar fram riktigt bra. Ännu bättre är All Out of Love med sin Basement Jaxx-syntbas och Sensation Nation med sin wailande syntslinga. Framförallt gillar jag vemodiga Whatever It Takes med en text om medelålderskris, som skulle kunnat komma från Neil Tennants penna, och avslutande housepärlan On an Up, med sitt blås och sina discostråkar.
Men resten av materialet känns inte spännande någonstans. Tyvärr. Även om produktionen är snygg och oklanderlig saknas låtarna. Melodierna. Och det var ju styrkan hos Soft Cell. Popmelodier blandade med Almonds förkärlek för glamor och stora musikalgester. På Tenement Symphony lyckades han kombinera de två till ett nästan helgjutet album. Den här gången har inte Ball och Almond tillräckligt med material för en hel skiva.
Och åttiotalsnostalgi? Tja, det får du leta efter någon annanstans.
Publicerad: 2002-10-10 00:00 / Uppdaterad: 2007-10-14 21:33
10 kommentarer
Jahapp. Fortfarande ingen lundellrecension. Publicerade ni inte den förra exakt på releasedatumet?
#
Vi behöver inte någon Lundellrecenssion. Utgå från att det är samma gamla gubbrock
#
shit! var marc bolan och gloria jones tillsammans? man lär sig nåt varje dag
#
jakobb: Inte bara det. Det var Gloria som satt bakom ratten vid trafikolyckan som tog Bolans liv.
#
Ulf Lundells Club Zebra väntar vi på här…
#
jag längtar efter en recension som gör mig sugen på ny musik.
#
det var ett jävla tjat om lundell. tror att de flesta sett att fler än två vill se en recension. överraskning!!!
#
zzzz….
#
Trevlig recension! Bra jobbat.
#
det är som de säger tjejer kan inte köra bil
#
Kommentera eller pinga (trackback).