Tiga är en av de stora stjärnorna i den elektroniska åttiotalsvåg som de senaste två åren svept över oss. Musiken som i allmänhet kallas electroclash, även om definitionen av just nämnda genre varierar rätt rejält beroende på vem man frågar. Förutom att ha remixat artister som Dannii Minogue, FC Kahuna och Felix Da Housecat har […][...]

Rätt många av årets dagar är Please det bästa album som någonsin gjorts. Det är definitivt det bästa popalbumet. Men även om det var Love Comes Quickly och just Please som fick mig att falla förm duon, är egentligen Disco, släppt dryga halvåret senare, deras viktigaste skiva för mig. Det var då jag blev fanatisk […][...]

Drömhus. Det är lite Rosa helikopter och Bubbles över det. Visst, Dr. Alban-upptäckta Drömhus kommer aldrig gå till historien som ett av de mest betydelsefulla banden någonsin. Och egentligen är Drömhus ett av de där musikprojekten man ska skratta lite nedlåtande åt. Vill ha dig, liksom. Håll i er nu. Jag har skivan. Jag tycker […][...]

Grammisnomineringen för X Marks the Spot gav uppenbarligen blodad tand. Nu kommer del två i samma serie. Och precis som förra gången är det en intressant vägkarta för alla som gillar att kryssa runt på den svenska housescenen. I alla fall enligt etiketterna Route 33 och Tangent Beats. X Marks the Spot är kanske inte […][...]

Nu gissar jag bara, men jag tror att de tre ord som rubriken utgörs av fick rätt många att storma från datorn i panik, skrikande ”neej, neej, neej!” medan de försökte få huvudet att sluta göra en Linda Blair. Tre otäcka ord. Italiensk, plast, disco. Plast? Ja, inte i själen då, men väl i maskinerna […][...]

Det var housejazziga Bobby Hughes Combination som först fick mig att få upp ögonen för bolaget Stereo Deluxe. Bara någon vecka senare landade den här samlingen på redaktionen. Min vana otrogen snöt jag åt mig en laddning elektronisk musik. Det var ett par år sedan jag lyssnade aktivt och det mesta i genren åker därför […][...]

Hej. Jag heter Ola. Jag gillar inte Born Slippy. Så. Nu är det ute. Nu är det sagt. En av nittiotalets allra största klubbhits. Som kom att sätta sitt avtryck på en hel Trainspotting-klubbgeneration. Hyllad som inget mindre än ett mästerverk mest överallt. Jag tycker den är stentrist. Okej. Det faktum att jag faktiskt tillbringade […][...]

Så är Sveriges housigaste spårvagnspassagerare tillbaka med ny skiva. Bara att höra talas om skivan fick mig på gott humör. Lite varmt svängande house när kvicksilvret börjar dala. Kanske har du redan hört Work, singeln som bjöd på första smakprovet från tvåan. House av det lagom djupa slaget. Varmt dunk, fantastisk sång, jazzigt sväng och […][...]

Det är inte varje dag en skiva dimper ner utgiven av en stiftelse. Det är inte heller varje dag artisten i fråga håller till i New York tack vare Konstnärsnämndens ateljétstipendium. Lägg dessutom till att Tobias Bernstrup har bott i Berlin, har gått på Konsthögskolan och utövar sitt konstnärsskap genom animerade videos med egenproducerad musik, […][...]

Vad var det? Jaså, det. Alla världens varningslampor börjar blinka ilsket rött när ett album med titeln Mind Elevation trillar ner i brevlådan. Lägg till att omslaget är en överkurs i psykadelika kapabel att orsaka klaustrofobiska flashbacks hos hela 68-generationen och samtliga varningslampor börjar explodera, en efter en. Ladies and gentlemen, Nightmares on Wax has […][...]