Det märks tydligt att detta, Black Album, är tänkt som det sista för jiggaman. Det märks ur flera aspekter. För det första kan man se det som en summering då Jay-Z använder sig av flertalet olika producenter han jobbat med genom åren och dels för att han i varje låt berättar en liten historia, ofta […][...]

Illstar Allstars stänger in sig i studion en helg för att jamma lite. Det mesta har flutit på bra för bandet under året och de vill fånga känslan. Den positiva energin. Det blir eget material uppblandat med förebildernas (The Roots, Neptunes, Manu Chao etc). Med sig i studion har de polaren Toby Zaiboot. Jag gillar […][...]

Jag tycker att hiphopåret 2003 varit rätt så blekt. Det mesta har handlat om stampa stampa stampa på samma fläck. Ramarna har inte flyttats nämnvärt. Ingen har rubbat cirklarna. Ett år i stiltjens tecken. Med det sagt så har det ändå kommit en del bra om än inte omvälvande skivor. Jag har hittat två i […][...]

1993. Ni kan historien. Staten Island sparkade liv i hiphopen med skräckfilmsvibbar och kung-fu-samplingar. Det dröjde inte länge förrän alla visste precis vad ”cream” egentligen betyder och kunde allt om vattentekniker. Förutom att Staten Island dropkickade skiten ur världens hiphopskallar och satte sista spiken i hiphopens guldålder blev resten av hiphop-scenen så jävla paff att […][...]

Soundtrack till dataspel. Snart är det en lika stor grej som soundtrack till filmer. Om tio år heter det säkert att mycket av den bästa soulen, hiphopen, funken och så vidare finns att hitta på sådana här samlingar. I det här fallet handlar det nästan uteslutande om musik från gatorna i Los Angeles. Eller åtminstone […][...]

I 1950-talets USA tilldelades svart musik plats i radio genom vita coverversioner på rhythm & blues-låtar. Vita artister, med Elvis Presley som lysande exempel, slogs om platserna på Billboard med låtar där de sjöng på ”svart vis”. Bland artisterna som blev omgjorda till covers fanns några svarta killar i en Doo Wopgrupp som hette The […][...]

Det har gått tio år sedan jag hörde världens sämsta låt. Ett helt decennium. Ibland går tiden fort när man lyssnar på musik. Det var i vilket fall tio år sedan jag vred mig av skratt när Astrid Lindgren frontalkrockade med ”OPP”-sväng och låtsasgangsterattityd. Dessutom framfört på bruten svenska. Jo. ”Snubben” är briljant. Men det […][...]

Det var titeln som gjorde det. ”West Koasta Nostra”. Smaka på den. För en gammal västkustskalle som undertecknade talade den till hjärtat. Mitt hiphoplyssnande är starkt rotat i värtkustens g-funk. För mig blev det omöjligt att stå emot när jag såg de där tre orden. Trots att jag egentligen aldrig lyssnat på Boo Yaa Tribe […][...]

Kris (5:10 PM): Ja, så hände det sig ju som så att jag fick den här plattan på posten från en tidning där jag egentligen skriver om gamla gubbar med stora hattar och gitarrer på magen och, tja, Talkin’ Honky Blues är ju en rätt förrädisk titel. dscola22 (5:11 PM) : Rätt förståeligt. Det står […][...]

Årets trevligaste hiphop-trend har ingenting med demonproducenter eller underjord att göra. Det är istället att albumen blivit kortare. Istället för att trycka in allt som bara går på en cd har de flesta skivor faktiskt klockat in på under timmen. Någon verkar ha glömt att berätta det för Big Boi och André. Ska vi släppa […][...]